Bilar 2006

När det börjar ta slut på söta djur att göra film om, vänder animationskungarna på Pixar blicken mot sina garage och låter bilarna sköta snacket i sin nya animerade långfilm. Skapelsen, som kort och gott bär namnet ”Bilar”, är regissören John Lasseters kärleksförklaring till dessa fyrhjuliga fordon liksom till bortglömda Route 66 och den amerikanska landsbygden.

Den fartgalna racerbilen Blixten McQueen har bara en sak på hjärnan: att slå ut veteranerna på den kommande storturneringen och själv ta hem den åträvärda Piston Cup-pokalen. På väg mot Kalifornien där tävlingen ska avgöras hamnar han dock på villovägar, och innan han vet ordet av har Blixten hamnat i det öde samhället Kylarköping. Med bara dagar kvar till den stora tävlingen inser han sig vara fast i den lilla staden, vars befolkning består av en färgglad samling hillbillies, surgubbar, ivriga italienska gaffeltruckar och en glänsande blå Porscheflicka. Under tiden lär han sakta men säkert känna dem alla, och så småningom (håll i dig nu innan klyschometern slår i taket) upptäcker han vikten av vänskap och kärlek framför seger och prispokaler.

Efter fullträffen med ”Hitta Nemo” och spektakulära actionäventyr i ”Superhjältarna” lättar Pixar på gasen för att göra sin tryggaste och mest harmoniska film hittills. Storymässigt är det lika ”lätt och lagom” som om Astrid Lindgrens spöke vakat över produktionen: den är alldeles lagom gullig och lagom söt, med snälla barnanpassade skämt och ett hjärta så stort att moralkakan, av fyra fotbollsplaners storlek, blir förvånansvärt lättsmält.

Det lugnare tempot hindrar samtidigt ”Bilar” från att riktigt nå upp till sina föregångares klass. Förutsägbarheten i den välbekanta grundstoryn som dessutom sträcker sig över en onödigt lång speltid bidrar heller inte till något nytt mästerverk. Trots det är filmen fortfarande ett stabilt verk av pålitliga Pixar, som från första början satt ribban skyhögt för sig själva och alltid levererar sann kvalitet. Bilarna är charmigare än man nånsin kunde vänta sig av ett gäng plåtmaskiner, de känns mänskliga och visar känslor på ett fullt trovärdigt sätt. Deras värld, fri från människor (och märkligt nog också avgaser) är förvånansvärt fantasifull och lätt för publiken att köpa. Och tekniskt sett finns förstås inte mycket att anmärka på. Kylarköping är mestadels öken och sand men den nergångna småstaden, som säkert har sina kopior runt om i USA, har sin lilla charm även den och miljöerna är minst lika sköna för ögat som filmens huvudkaraktärer.

Den animerade biohösten är mer fullspäckad än någonsin, hela 10-11 stycken barnfilmer ska slåss om platser i Happy Meal-kartonger och om föräldrars surt förvärvade pengar. En jämförelse mellan ”Bilar” och främste konkurrenten, DreamWorks ”På andra sidan häcken” är inte lätt, trots att filmerna skiljer sig betydligt från varann. ”Bilar” är mer lagom på alla punkter medan ”Häcken” kan vara tröttsamt over-the-top, men i slutändan undrar jag ändå om inte Disney/Pixars rulle går segrande ur denna giganternas kamp.

Till skillnad från de flesta moderna animerade filmer, har ”Bilar” inte mycket att säga tonårspubliken och äldre, så har du inte någon under tio års ålder i din bekantskapskrets kommer du troligen känna dig lite bortkommen på bion. "Bilar" är gjord först och främst på barnens villkor, den respekterar sin målgrupp och struntar i att anstränga sig för att samtidigt behaga en vuxen publik (därmed inte sagt att barnet inom oss alla inte kan finna både humor och underhållning). Och en charmig saga med stort hjärta är vad jag hellre skulle visa för mina barn, framför en rabiat ekorre och pruttskämt som nuförtiden nästan blivit standard inom tecknad film.

Men tyvärr, liksom ovannämnda konkurrent är även ”Bilar” ett lite väl mediokert tillägg på en annars imponerande meritlista. Filmbolagen behöver bekanta sig mer med bromspedalen, inte i sina filmer utan i sitt arbete, innan publiken tröttnar på det alltmer växande utbudet och den dalande kvalitén.