Black Sheep 2007

Lek med tanken. Det finns 40 miljoner får på Nya Zeeland, en dag får de nog av att vallas runt av småpojkar i töntiga skjortor och tugga gräs, dag ut och dag in. De är många, de är fluffiga och inte minst blodtörstiga. Det är en perfekt premiss, det har jag tyckt ända sedan jag såg de odöda kossorna i Irländska ”Dead Meat”. Men när vi lämnat biografen, när de påtvingade tomma leendena lagt sig och Beavis&Butthead-kommentarerna om blod och oneliners tystnat omkring oss infinner sig den hemska känslan av ”Jahapp? Det där var ju inte direkt någon höjdare..”.

Storyn är genial i sin enkelhet. Henry Oldfield, en traumatiserad fårofob med rötter på landet återvänder till barndomens familjefarm för att sälja av sin oönskade del av arvet till sin snofsige storebror, Angus. Han upptäcker att Angus är mitt uppe i att experimentera fram det perfekta fåret i sitt Frankenstein-lab. Självklart får även ett par välmenande men fårskalliga djurrättsaktivister nos om det och snubblar in för att klanta till det, den ena råkar frisätta ett muterat lammfoster som  påminner starkt om råttapan i ”Braindead” (Weta Workshop ligger bakom båda två) och hux flux så träffar bajset fläkten och vi får uppleva ”Violence of the lambs” bland de böljande Nya Zeeländska kullarna.

Det går knappast att sura när en enorm hjord av mördarfår väller ner för de gröna kullarna likt lågt liggande cumulus-moln för att glupskt mumsa i sig kostymnissar på releaseparty. Eller när  djurrättsaktivisten med det härliga namnet Experience kliver in i ett rum med ett söndertuggat lik liggandes i hörnet och utbrister ”Det här rummet har hemsk Feng Shui!”. Den debuterande Jonathan King som skrivit både manus och regisserar kryddar även det hela med blinkningar till Hitchcock och låter ett får göra en schysst ”Heeeeere's Johnny!”. Men mycket roligare än så blir det egentligen inte.

”Black Sheep” är ingen dålig film, men man tröttnar ganska snabbt på den. Att se blodtörstiga får tugga i sig folk blir ganska snart lika segt som att se dem tugga gräs om man inte gör det hela med humor (tänk Edgar Wright), extremt mycket kladd (Peter Jackson) eller bjuder på taggig satir (Romero, Joe Dante). Det spelar ingen roll hur förvridna man gjort de bitska icke datoranimerade fåren. ”Black Sheep” känns som ”Fåglarna” utan den kusliga mystiken, eller skräpiga 50-talsrullar som ”Attack of the Killer Shrews” utan att vara speciellt ”B” eller riktigt korkad.

Temat giriga bönder som leker Gud vs. flummiga hippies är som gjort för att leka med men istället blir filmens ironiska spets på sin höjd en vegan som hejar fram fårslakten.  Om man nu inte kan motstå konceptet skulle jag hellre rekomendera godbiten ”Night of the Lepus” med förrädiskt söta mördarkaniner á la Monty Python. ”Black Sheep” får nöja sig med att stå i skuggan av den Nya Zeeländska storebrorsan Peter Jacksons betydligt billigare och charmigare spektakel från unga år. Jag är övertygad om att Jackson hade gjort detta mycket bääääääääääättre.