Blended 2014

Adam Sandler är ett fenomen i Hollywood. Ingen symboliserar konceptet “critic proof” som han och med sina otaliga och i princip universalt sågade buskiskomedier sägs han ha dragit in mer än två miljarder dollar under åren. Visst har det funnits lyckade undantag, ett par utflykter i mer dramatiska roller så som Paul Thomas Andersons “Punch Drunk Love” och finstämda “Vänner för livet” visade att Sandler kan mer än dra skämt om kroppsvätskor. Och det tidigare Drew Barrymore-samarbetet “50 First Dates” besatt trots allt en del charm.



Inget av detta finns det något spår av i Sandlers senaste film, en historia som på drygt två långa timmar lyckas med konststycket att vara totalt förutsägbar, visa en förvånande brist på humor och i slutändan vara precis så menlös som större delen av Sandlers filmografi.



Sandler spelar en änkling som jobbar i sportbutik och lever för att umgås med sina tre tomboy-döttrar, Drew Barrymore är den frånskilda mamman med två söner. Historien börjar med att de tu går på en extremt misslyckad blind date varpå de genast börjar avsky varandra. Som vi alla vet är uppenbart misstycke början på varje spirande romans enligt Hollywoodlogik och att den will they, won’t they-intrig som hela filmen bygger på saknar laddning är milt sagt en underdrift. En gemensam semester i Sydafrika utgör filmens största del och det är inte utan att man får känslan av att man tittar på filmteamets betalda semester, komplett med lyxhotell, safaritrippar med vykortsvyer och exotiska dansande infödingar som snällt får hålla sig i bakgrunden.



Samtidigt är det inte rakt igenom uselt, för en gångs skulle slipper vi den värsta toaletthumorn - och både Sandler och Barrymore spelar sympatiska och empatiska karaktärer som är svåra att avsky. Mer oförlåtligt är bristen på fungerande humor. Typexemplet är det stående skämtet om döttrarnas pojkfrisyrer som upprepas genom halva filmen utan att ens vara i närheten av en lyckad poäng. Eller den afrikanska kör - som likt en grekisk dito - ständigt dyker upp för att kommentera huvudrollernas misstag under ledning av en Sean Banan-liknande lustigkurre till körledare. Någon i filmteamet borde ha haft mod att säga nej.



I slutändan sällar sig “Blended” till den skara Sandler-komedier som sågas av en enig kritikerkår, men antagligen drar in tillräckligt med pengar för att Adam Sandler och hans produktionsbolag Happy Madison får fortsatt fria tyglar att producera harmlösa skitfilmer. Orättvist och oförtjänt? Javisst. Men samtidigt känns det nästan lite tryggt på sätt och vis. Som en morbror som drar samma gamla fräcka vits vareviga midsommar. Han är som han är.