Jag överlevde en helg med Adam Sandler-filmer

Hörde ni om killarna på Nya Zeeland som tittar på "Grown Ups 2" en gång i veckan? Självplågeriet, som började som ett kul skämt för en podcast, drev dem nästan galna under året som experimentet pågick. 

Jag måste erkänna att jag blev lite inspirerad. Inte för att jag hatar livet eller gillar att plåga mig. Nej, jag har låtit mig dras med i denna världsomfattande Adam Sandler-avsky utan att egentligen ha några större belägg för det. Vi älskar att hata honom, men hur blev det så egentligen? Jag har ju trots allt sett långt ifrån alla hans filmer, och ändå snappat upp både hyfsade komedier (skrattade en hel del åt "Jiddra inte med Zohan", minns jag) och riktiga pärlor (undrar om "Vänner för livet" håller för en omtitt?). 

Så nu till mitt egna experiment: en hel helg med Adam Sandler. Jag satte upp några regler för mig själv:

- Det får bara vara filmer som jag inte sett innan 

- När en film väl är igång får den inte pausas

- Så gott det går ska de ses i kronologisk ordning efter årtal

Och så här gick det…

Komedin från 1998 där Sandler är "vattenpojke" åt ett football-lag. Han spelar Bobby Boucher, en 31-årig kille som fortfarande bor med mamma, och har inte alla hästar hemma om man säger så. Inte alla quarterbacks med i matchen. Hans stammande och awkwardness gör honom till lagets slagpåse, men den dagen han vågar ge igen upptäcks en ny sporttalang.

Domen: "The Waterboy" är just den typen av film som gett Adam Sandler dåligt rykte. Han spelar en vuxen pojke, låter efterbliven och är inte heller det minsta rolig. Men, och kanske är det mer en slump än filmskaparnas avsikt - någon ny "Forrest Gump" är det inte - jag tyckte synd om karaktären flera gånger.

Betyg: 1 av 5 (eller 2 av 5? Frågan är om man vill slösa ettan redan nu. Det KAN trots allt bli sämre.)

Se upp för bra skådis: Kathy Bates är alltid en behållning, även i en illa skriven roll som Bobbys överbeskyddande mor.

Paul Thomas Andersons romantiska dramakomedi från 2002 har jag hört mycket gott om men inte riktigt hunnit se. Förrän nu. Här presenteras vi för försäljaren Barry Egan under några ganska speciella dagar i hans liv. Han börjar ifrågasätta sin mentala hälsa, bråkar med sina systrar, luras av en telefonsexarbetare, och mest av allt faller för Emily Watson.

Domen: Det sägs att Anderson gillade Sandlers komedier så pass bestämde sig för att göra en egen, utanför "Hollywoodmallen". Om det stämmer så har han lyckats, det är ofta charmigt och verkligen oförutsägbart. Jag fastnar direkt för den udda stämningen och förtrollas under tiden också av det vackra fotot som fångar kärlekshistorien. Men som så ofta med PTA bakom kameran blir det lite för udda för min smak. Jag är inte alltid med på noterna vad regissören/manusförfattaren vill säga. Sandler då? Återigen lite av en kuf, med personlighetsproblem som aldrig riktigt förklaras. Men visst fasen lyser det igenom något speciellt vid flera tillfällen. Med en regissör som tar honom på allvar lyckas han visa nya intressanta sidor.

Betyg: 3 av 5.

Se upp för bra skådis: Philip Seymour Hoffman i liten men som alltid fläckfri roll, som sexlinjens arga chef.

Remake av Frank Capras 1930-talskomedi "Mr Deeds Goes to Town". Sandler spelar Longfellow Deeds, en småstadskille som visar sig vara arvtagare till ett amerikanskt miljardimperium. Medan sluga affärsmän plottar för att lura honom, försöker en New York-reporter (Winona Ryder) komma närmare i jakten på ett scoop.

Domen: Kanske är det den sena fredagskvällen som talar, kanske hjälpte några glas vin, men jag hade oförskämt kul framför "Mr Deeds"! Manuset är späckat av små bisarra detaljer och repliker helt enligt Alex-humor. Inte sällan drar det åt en slags knäpp parodi i "Austin Powers"-anda, och samtidigt är Adam Sandler skönt oförställd mitt i allt detta. Han gör sig inte till, han försöker inte vara knasig och knäpp, men gör snarare en karaktär som är lätt att tycka om. En vanlig hygglig kille i den kaotiska storstaden. Den här filmen blev en glad överraskning som definitivt kommer att ses om.

Betyg: 3 av 5.

Se upp för bra skådis: John Turturro och Jared Harris har karikatyrartade roller som butler respektive TV-ankare. Men märkligast av allt är Steve Buscemi i liten cameo som skelögd hillbilly i Deeds hemstad. Man kan undra om Buscemi vann ett dåligt vad...

Fängelsefilm, sportaction och Adam Sandler-komedi i ett. Här spelar han football-föredettingen som åker i fängelse, och tar sig motvilligt an att sätta ihop ett lag. Tanken är att vakternas lag ska få ett gäng sämre motståndare att öva på. Men de intagna ser sin chans att ge igen på de sadistiska vakterna. 

Domen: Det växlar mellan underhållande, extremt grabbigt och rent av förolämpande dåligt. Inte din typiska Sandler-film, här kunde vem som helst ha spelat huvudrollen då det hänger mer på storyn och ensemblen än huvudkaraktären. Han är dessutom blekast i gänget (inte menat som ett skämt om hudfärg), i en film där motspelarna gör antingen sadistiska vakter, järnhårda mördarmaskiner eller totalt sport-odugliga och gärna tjocka mesar. Rasistiska och homofoba skämt sabbar en hyfsat medryckande story. 

Betyg: 2 av 5

Se upp för bra skådis: Burt Reynolds, som gjorde huvudrollen i "Benknäckargänget"-originalen från 1974, är tillbaka som en äldre coach. Komediveteranen Cloris Leachman från flera Mel Brooks-filmer är fängelsedirektörens flörtiga sekreterare. 

Adam Sandler får lite ny kredd igen med huvudrollen i en Judd Apatow-film. Här spelar han vad man får anta är en version av sig själv, en populär skådespelare från en rad storsäljande och riktigt stinkiga komedier. Dessutom inte en särskilt trevlig kille till vardags. Men så får han reda på att han är drabbad av en sjukdom som kan döda honom inom kort, vilket får honom att omvärdera sitt liv en aning.

Domen: Sandler bär filmen på sina axlar i den största och mörkaste rollen hittills (iallafall under mitt helgmaraton). Dessutom har han inte någon 11-årspublik att tänka på, vilket öppnar för betydligt snuskigare skämt och ett fuck-fyllt ordförråd. Det är kul att se honom driva med sin image och visa upp lite av sin riktiga person (återigen, det är jag som antar att den här rollfiguren ligger närmast honom). Apatow krossar bilden av komiker som härliga och pigga citatmaskiner; de är människor som alla vi andra med sorger, problem och dagar utan inspiration. Skämten får tvingas fram på papper innan de går upp på scen, fulla av nervositet och ångest. För en film om humor är det oväntat svart… och faktiskt, ganska trist.

Betyg: 2 av 5. Även om jag skulle vilja sätta högre tack vare ambitionen att faktiskt göra en seriös film.

Se upp för bra skådis: Stjärnspäckat med Leslie Mann som klarast lysande. Många små cameos, från Sarah Silverman och Eminem bland annat, men inget minnesvärt.

Åh herregud. Var ska man börja? Precis lika uselt som alla säger. Här finns viss potential, trots att det handlar om fem omogna gubbar som samlas för att fira sommarlov som om tiden stått stilla i alla år. Deras barn och fruar får gott om utrymme vilket kunde öppna upp för en trevlig familjekomedi. Men mest av allt är filmen ändå en ursäkt för Sandler att få hänga med polarna Rob Schneider, Kevin James, Chris Rock med flera. Kul att någon åtminstone har kul.

Domen: Skjut mig nu.

Betyg: Nej.

I "Funny People" hade Sandlers karaktär gjort usla komedier där han spelade allt från bebis till sjöjungfru. I verkligheten känns det som att Sandlers filmer inte varit fullt lika extrema… tills här, då han gör dubbelroll som tvillingar varav en är en rätt dåligt spelad kvinna. 

Det är som en parodi på en Sandler-film warpad genom "Twilight Zone" med dubbelt så mycket Sandler… och jag får erkänna att guilty pleasure-faktorn är hög. Tro inte annat, det är en stinkis, men när man kastar in så mycket skithumor, pruttskämt, ramla-och-slå-sig-gags och dåliga peruker i en film så kommer onekligen en del att reta skrattmusklerna. En film så dålig att den blir, ja, hyfsat underhållande vare sig man vill eller inte. Vad folk än säger om Al Pacinos medverkan så tyder det på en underbar självdistans, att han kan driva med sin image och fortfarande ge en magnetisk Pacino-prestation. Även i en komedi på förhand dömd till miljoner sågnignar och Razziepriser. Dunkin Donuts-reklamfilmen i slutet är fanimej filmens komiska höjdpunkt, bara överträffad av Pacinos sista kommentar: "This must never be seen. Burn it!".

Domen: Efter en rad rätt menlösa Sandler-filmer känns det ändå rätt gött med en som toksatsar på humor, må det vara av lägsta sorten. "Jack and Jill" är som tågkatastrofen man inte kan titta bort från. 

Betyg: 2 av 5 som film. 4 av 5 på guilty pleasure-skalan.

Se upp för bra skådis: Att Pacino fick en rejäl lönecheck för sin insats är väl givet. Men vad exakt Johnny Depp gör i en obetydlig cameoroll, med Justin Bieber-tröja på sig, det förblir en gåta vi aldrig får lösa.

Animerad mysrysare. Greve Dracula öppnar ett monsterhotell där diverse varelser kan hitta sig en fristad och gömställe från de verkligen skrämmande - människorna. 

Domen: Sandlers röstregister verkar inte särskilt brett då han återigen gör den där tröga Waterboy/Jill-rösten, nu med en släng av östeuropeisk brytning. Men det funkar bra för Dracula och karaktären i övrigt är skön. Filmen i sig är en trevlig överraskning med fantasifulla monster och en bra balanserad humor för alla åldrar. Det gör inget att flera Sandlervänner åter är med i rollistan (Kevin James, Steve Buscemi och David Spade). Tack och lov slipper man se dem.

Betyg: 3

Sandler samlar ihop polarna för ännu en sommarkomedi. Handlingen är som sist minimal, men sketcherna galnare och några skratt blir det onekligen på vägen. 

Domen: Det börjar med kiss och slutat med en rap-nys-fis. Nivån är barnslig låg, men - oväntat nog är det inte fullt lika illa som i första "Grown Ups". Rob Schneider är tack och lov inte med, tempot är högre och några scener lyckas få mig att skratta. 

Betyg: Det bär emot men jag går så pass högt som en svag 2:a i betyg.

Drew Barrymore är troligen den kvinnliga stjärna som varit med om flest Sandler-filmer, här gör de sin tredje romantiska komedi ihop. En slags berättelse om moderna familjer, där han med sina tre döttrar och hon med två söner ska försöka samsas under en Afrika-semester.

Domen: Vid sidan av något rasistisk skildring av Sydafrika, blytunga klyschor och en del platta skämt får man åter medge att filmen inte hör till Sandlers allra sämsta. En okej bakisrulle att klämma såhär en söndagskväll. Sandler börjar bli märkvärt äldre, men också lite mognare då allt fler filmer behandlar föräldraskap och barn, på ett sätt som jag tror många föräldrar kan känna igen sig i. Med åren verkar han ha vuxit ur pojkrollerna och gör allt fler papparoller. Drew Barrymore är som alltid charmig, och det finns ett par roliga biroller (mest utmärkande är Wendi McLendon-Covey från "Bridesmaids"). 

Betyg: Vid det här laget har jag slutat bry mig. Men vet ni vad...

Hade räknat med att hinna med åtta filmer, det blev tio i slutändan. Och inte fullt så outhärdligt ändå. Så vad har jag lärt mig av den här helgens experiment?

Nu vet vi inte mycket om Sandler som producent, men han skulle kunna vara en rätt smart affärsman. Han är i princip en komiker som också råkar vara multimiljonär, så hans enda sätt att hålla sig relevant är att själv se till att göra film med sig i huvudrollen. Han står så gott som alltid med som producent och medförfattare.

En Sandler-komedi kostar i snitt 80 miljoner att producera, och de flesta drar in runt 200 miljoner. De är varken billiga eller överdrivet framgångsrika… men de går tillräckligt lönsamt för att finansiera nästa film, och nästa film, och nästa film. 

Regissörerna Dennis Dugan och Frank Coraci är ensamma skyldiga till större delen av Sandlers filmer. Dessutom är det mer regel än undantag att Kevin James, David Spade, Steve Buscemi och Rob Schneider åtminstone skymtar förbi i bakgrunden. 

Jag erkänner, jag skrattade många gånger under de här tio filmerna med Adam Sandler. Men, det är sällan tack vare honom. Sandler håller sig förvånansvärt blek medan 1) bättre skådisar, 2) mer skruvade karaktärer eller 3) överdrivet galna händelser står för det roliga. 

Filmskapare som Paul Thomas Anderson eller Judd Apatow väljer inte skådisar efter stjärnstatus, utan för att de genuint gillar dem. Det är när Sandler får bra material att jobba med och en vettig regissör som kan guida honom, som något intressant händer. 

Bara i år kommer Sandler i fyra nya filmer. Tro det eller ej, de verkar vara vettiga. Jason Reitman har gett honom en roll i ensembledramat "Men, Women & Children" (finns nu på DVD). Animerade "Hotell Transylvanien" får en uppföljare. I bioaktuella "The Cobbler" spelar han skoförsäljaren som kommer över ett magiskt smycke; det kanske låter som en ny "Click", men jag gissar att "Win Win"-regissören Thomas McCarthy har kokat ihop något bättre än så. Slutligen är jag nyfiken på sci-fi-komedin "Pixels", där Sandler, Peter Dinklage och Michelle Monaghan ska rädda världen från attackerande arkadspels-varelser som Pacman och Donkey Kong. Chris Columbus står för regi. 

Det blir ju emellanåt intressanta projekt med vettiga visioner och bra regissörer. Vad de än ser i honom som skådespelare är inte helt uppenbart, men så länge det håller honom sysselsatt så han slipper spela in dumkomedier med sina vanliga polare… Jag tycker inte hatet mot Sandler är helt berättigat. I såna fall finns Rob Schneider som är en betydligt mer irriterande skådis, eller träbocken Kevin James som ännu aldrig varit det minsta rolig eller karismatisk. 

Kanske är det något slags Stockholmssyndrom som talar efter att ha spenderat en helg med Adam Sandlers filmer. Men jag flyttar min åsikt från "avsky" till ett "meh, bryr mig inte". Visst är Sandler en medioker skådis men en del filmer är bättre än andra... Och väljer man att dra alla Sandlers filmer över en kam riskerar man att missa pärlor. (Ja, även en dumkomedi kan fylla sitt syfte när man är på det humöret.)

Vi kan hata honom, vi kan älska honom, eller bara låta honom vara. För hur som helst får man leva med att Sandler-filmer kommer produceras i många decennier till.