Bobby 2006

För att övertyga någon krävs det inte alltid enbart bra argument. Om den andra sidan inte är villig att låta sig övertygas, om det är ett mål i sig att stå fast vid sitt ord, oavsett hur det är stavat, kan det bli kämpigt. Emilio Estevez nya film använder historien som spegel och påminner om ett politiskt och socialt klimat som vi inte önskar igen. Den är skrämmande aktuell.

Platsen är Ambassador Hotel i Los Angeles, datumet den 6:e juni 1968. Det är valår och den förre justitieministern Robert F. Kennedy, tillika den mördade presidenten John F. Kennedys lillebror, ställer upp i valet. Bobby leder stort och när valkampanjen når Kalifornien skall han på kvällen hålla tal på hotellet. Föreberedelserna är givetvis enorma och vi får följa ett dussin karaktärer som är på hotellet av olika anledningar den ödesdigra dagen.

Att vår historia upprepar sig och pendlar mellan reaktioner och motreaktioner är väl känt. Och med dagens politiska läge i USA finns det många likheter med slutet av 60-talet, Vietnamkriget, sociala förhållanden med rasism och motsättningar mot svarta och mellan grupper av olika kultur och nationellt ursprung.

Och ”Bobby” skildrar ju ett splittrat folk, där alla delar står med fötterna – mer eller mindre – i osäkerhet och rädsla. Martin Luther King som mördades tidigare samma år, ungdomar som gifter sig med vem som helst för att undslippa militärtjänst i Vietnam, hippies som ser framtiden i drogerna, kökschefen som inte låter sin personal gå och rösta därför att han misstror deras språkkunskaper, och den gamle mannen som är fast i sitt schackspelande med rädsla för att förlora – för den som alltid vunnit, är förlusten inte bara en motgång utan ett kval som tvingar fram större insatser/lidande. Precis som situationen i Irak idag.

Och alla karaktärer i ”Bobby” skildras lidande. De lider därför att de inte vet vad som händer eller varför det händer, varken med landet eller med sig själva. Och lidandet hos dessa människor, som vore dem efterlämnade och förglömda av sin flock, skildrar manuset oerhört bra med den starka utgångspunkten i hotellet, samt Kennedy som nav i den dramatiska berättelsen; han är den ledare folket behöver men i slutet går miste om.

Dessa fragmentariska livsöden som enskilt är ganska harmlösa, men tillsammans berör de och påminner om en tid lika mycket då som nu. Det faktum att Kennedy aldrig gestaltas av en skådespelare, utan enbart förekommer i egen hög person i dokumentära bilder, är inte minst hedrande mot honom, det bidrar också betydligt till filmens trovärdighet och styrka.

Sist men inte minst, att ha lyckats samla ihop denna, och ta mig nu på orden, otroliga och väl rollsatta, skara skådespelare bidrar till om inte samma verklighetsanknytning – vi känner ju så väl till alla dessa ansikten – så till en väldigt stark autenticitet som aldrig lämnar berättelsen. Ensemblens engagemang är bevis på vilka starka spår Robert F. Kennedy lämnat, men självklart klargör det även missnöjet med vilka som leder landet idag.

Men ”Bobby” är ingen provocerande protest, utan skildrar lidandet och följderna av vedervärdig politik, och uppmanar mycket smart till eftertanke när USA står med ett överhängande ansvar för ett lika vedervärdigt krig i Irak. Med Martin Luther Kings slutord i beaktande, och med historien som spegel, går jag ut på gatan, tar mitt kaffe, återgår till min vardag, hela tiden tänkandes: må vi någon gång lära av våra misstag. Och ”Bobby” lämnar dig inte oberörd.