Boss Level 2020

Karaktärer som fastnar i en tidsloop har vid det här laget gjorts så många gånger på film och tv att det nästan bör kunna räknas som en egen genre. Ändå har många lyckats ge konceptet en uppdaterad touch eller någon ny vinkel som gör att det fortsätter vara intressant. Lyckade exempel från senare år inkluderar bland annat ”Russian Doll” och ”Palm Springs”, som båda levererar en komisk twist på tidsloopstropen. Kikar man åt actiongenren är ”Edge of Tomorrow” en smart och rolig version av konceptet. ”Boss Level” håller sig också i actionfållan, men innehåller till skillnad från ovan nämnda exempel inte en tillstymmelse till nya ideer.

Det som finns att säga om handlingen i ”Boss Level” avhandlades i princip i ingressen, men okej då, jag gör ett försök att utveckla. Ray (Frank Grillo) vaknar varje dag av att någon attackerar honom med en machete, varefter en helikopter skjuter sönder hans lägenhet med kulspruta. Ray hatar när det händer, vilket man kan sympatisera med, eftersom han har upplevt det en bra bit över hundra gånger. Överlever han den delen, och den galna biljakten som följer, blir han istället mördad av någon av den handfull professionella mördare som han har efter sig.

Varför utsätts Ray för allt detta? Förklaringen verkar ha något att göra med en stor mackapär som hans ex Jemma (Naomi Watts) håller på att bygga i sitt topphemliga laboratorium, och som hennes uppenbart skurkaktiga chef (Mel Gibson) är misstänkt intresserad av. Med hjälp av en ledtråd från Jemma måste Ray försöka ta reda på varför han är fast i loopen, och hur han kan stoppa den. Men innan dess har han oneliners, action och en lång svada av voiceovers som ska levereras.

Jag är övertygad om att det finns en publik för ”Boss Level”. Action behöver trots allt inte nödvändigtvis vara världsomvälvande, utan kan funka fint som ett par timmars underhållning även om man bara får precis vad man förväntar sig. Problemet med ”Boss Level” är att exakt allting den gör har någon annan film gjort tidigare, och mycket bättre. Actionhjälten som blir attackerad från alla håll och kanter? ”John Wick”. Lönnmörderska med samurajsvärd? ”Kill Bill”. Helikopter som pulvriserar en lägenhet med kulspruta? ”The Matrix”. Till och med soundtracket låter som en direkt ripoff från ”Stranger Things”.

Det kan låta kul att väva ihop delar av de ovannämnda titlarna i en och samma film, men ”Boss Level” blir aldrig mer än en ytterst blek kopia av originalen. Samtliga karaktärer är stereotypa och platta som A4-papper, och handlingen känns mest som en dålig ursäkt för att få göra actionscener. Om man åtminstone hade hållit sig till det, men det ska också vävas in en trött återförening mellan Ray och hans son som han haft dålig kontakt med.

Titeln ”Boss Level” antyder paralleller till tv-spel där man får börja om från början när man dör, och där finns en potentiellt intressant idé, men den utvecklas aldrig mer än att texten som anger hur många dagar Ray har upprepat har ett tv-spelsaktigt typsnitt. Det man kan förvänta sig av ”Boss Level” är helt enkelt någorlunda habila actionscener utan originalitet, och inte så mycket mer. Gott så om det är det man är ute efter, men personligen hade jag mycket hellre lagt min tid på att se om ”Edge of Tomorrow” en gång till istället.