Brazil 1985

Dagdrömande Sam Lowry (mycket sympatiskt gestaltad av Jonathan Pryce) arbetar i ett kontorslandskap där det mesta går ut på att kontrollera vad någon annan redan kontrollerat.

En oskyldig man blir som följd av ett administrativt fel i systemet fängslad och torterad till döds. Felet upptäcks av Lowry, men då det självgoda systemet inga fel har, finns bara så mycket att göra. Lowry börjar ändå, mot bättre vetande, undersöka saken närmare, varefter han själv blir misstänkt och snart också jagad. Han flyr för sitt liv och träffar då kvinnan som han drömt om.

En påhittad, häftig miljö byggd på skräp (som det ser ut) är bakgrunden i detta samhällskritiska, retro-futuristiska historia. På något plan handlar den helt enkelt om en längtan efter frihet.

Samhället är ett byråkratsnårigt landskap, som nästan bokstavligen påminner om ett spindelnät i vilken människorna är fast som flugor. Alla har sin bestämda plats i ledet ur vilket ingen får avvika. Minsta snedsteg och den lilla frihet man inte har, riskeras genast. De allra flesta rättar sig efter omständigheterna även om det orsakar en kronisk pessimism som genomsyrar det mesta.

Filmen är från 1985 och såhär nästan 30 år senare är det rätt skrämmande hur mycket som faktiskt slagit in. Kanske inte exakt så som det framställs i filmen, men en hel del kan onekligen kännas igen i dagens samhälle. I kölvattnet av de senaste decenniernas teknologiska utvecklingar, med effektivitet och ego som ekande mantran, blir apatisk ansvarslöshet en följd.

Förutom Sam Lowry och hans drömmars kvinna Jill Layton (Kim Greist), får vi bekanta oss med en brokig skara personer. Den ena knepigare än den andra. Bland annat kan Robert De Niro ses i en mindre roll som en terroriststämplad motståndsman och kabelkille.

Trots den gängse känslan av misströstan är flera scener riktigt roliga. Jag kan till exempel inte att låta bli att skratta varje gång Sams mamma med väninnor dyker upp. Damerna är mer eller mindre konstant bandagerade efter diverse kosmetiska ingrepp i en desperat jakt efter en ungdom som farit dem för länge sedan förbi. Det är överhuvudtaget mycket som är komiskt, ofta dock med en bismak av tragik.

Manuset är bitvis rörigt och intrigen kan kännas aningen svårgreppbar. Varje tråd hittar dock till sist sin ände och på slutet knyts samtliga ihop till en hyfsat logisk enhet. Åtminstone så logisk man vill ha det inför nästa titt. "Brazil" är ett fantasifullt fyrverkeri till film, som man vill och också bör se igen. Den har mycket träffande kritik av ett inte för avlägset samhälle och livet som i det levs. I filmen finns både till innehåll och stil en ton av Mad Max och Monthy Pyton, George Orwell och Frans Kafka, men i slutändan är detta ändå mest Gilliams manifesterande av sig själv. Ett skönt, surrealistisk spektakel som säger mer om verkligheten, än verkligheten ofta själv.