Bruce den allsmäktige 2003

Jim Carrey spelar Bruce Nolan, en tv-reporter i staden Buffalo som bor ihop med sin flickvän Grace (Jennifer Aniston) och deras hund. Bruce är den skojiga typen, som får göra halvknäppa reportage för den lokala tv-kanalen men egentligen drömmer han om att bli deras nyhetsankare. En dag blir för Bruce ovanligt dålig och besvärlig, då han bland annat blir försenad till ett viktigt möte, får veta att en av hans kollegor fått jobbet han ville ha, strular till ett direktsänt reportage, blir av med sitt jobb och blir till råga på allt nerslagen på parkeringen utanför. Han förbannar Gud, och undrar varför denne jävlas så mycket med honom.

Och Gud svarar. Och erbjuder samtidigt Bruce ett annat jobb - sitt eget. Bruce får vikariera för Gud i en vecka då Han tar semester, för att se om han klarar av jobbet bättre själv. Och det krävs inga genier här för att lista ut vilket perfekt tillfälle det är för Jim Carrey att visa upp sina komiska talanger. Bruce använder genast sina nya gudomliga krafter för att slippa bilköerna, lära hunden bli rumsren samt ge flickvännen större bröst. Men vänta lite nu - hur var det med resten av jordens befolkning?

Så småningom upptäcker han att det där med att vara Gud även har en mindre rolig sida. Folk ber ju till Gud, varje dag, och han hör allas böner i sitt huvud vid de mest olämpliga tillfällen. När han istället skapar ett mailkonto på sin dator för inkommande böner, och försöker sedan tillgodose allas behov skapar det istället ännu värre problem. Att vara Allsmäktig medför större ansvar än man kan tro...

Senast vi såg Gud på film var det i gestalt av sångerskan Alanis Morrissette i filmen "Dogma", men nu är det Morgan Freeman som har den rollen. Han gör en något trist Gud utan humor och självironi, men det kanske är så Gud ska vara…? Både han och Jennifer Aniston hamnar dock i skuggan av Jim Carrey, som är lika hysteriskt rolig och galen som när vi först lärde känna honom i "Ace Ventura" och "The Mask" för snart tio år sen. Jim lämnar inget Jim-fan besviket, han bjuder på alla de knäppa miner och one-liners som han gjort sig känd för.

Däremot får manuset nånstans mot filmens slut en något mer allvarlig ton. Bruces flickvän lämnar honom, och allt han gör blir bara fel. Denna vändning drar ner stämningen på filmen rejält, och trots att allting ordnar upp sig till slut - vad annars - så är filmen fram till dess bara seg och tråkig. Jag önskar filmmakarna i Hollywood förstod att komedier helst bara ska vara skönt galna och helknäppa som den gamla "klassikern" "Titta vi flyger", eller förra årets "Rat Race" - de behöver inte alltid en massa budskap och dessa trista vändningar där "hjälten" plötsligt drabbas av massa motgångar och där man förväntas känna sympati eller varför inte dra fram näsduken på en gång, istället för att bara få skratta. Då hjälper det inte ens med en Jim Carrey i rollistan. ONÖDIGT VETANDE Istället för det oanvända telefonriktnumret 555, som oftast används i filmer, ser man på Bruce Nolans minicall ett telefonnummer som finns på riktigt i flera delstater. Detta ledde till att numrets ägare blivit bombarderade av samtal.