Bully 2012

Det handlar inte om att vara blödig. Visst kan man småsnyfta till vissa effektiva dramer. Men till "Bully" snyftas det inte. Tårarna nära inpå sprutar. Man skakar och knyter nävarna i ren frustration över den råa brist på mänsklighet som filmen ger prov på. Det finns inga snyftarmoment med fina stråkar i bakgrunden. Bara den grymma verkligheten som i nakenhet känns som ett välriktat slag i magen.

Redan under de första minuterna ges prov på hur stark påverkan mobbning har på ett barn. En pappa som knappt orkar kämpa för att hålla tillbaka gråten berättar om sin son, en pojke vars livsglädje började dala i och med introduktionen av skolan och dess grymma natur innan han helt sonika beslutade att sig för att ta sitt liv. Samma pojkes mamma berättar senare hur hela familjen, inklusive småsyskonen, hittade kroppen. Det är inga talkshow-intervjuer som tigger medömkan utan föräldrar som berövats sitt barn och förtvivlat söker svar och förändring.

Vi följer förutom dessa föräldrar flera barn och ungdomar som är eller varit utsatta för mobbning. En flicka sitter i arresten sedan hon fått nog av sina plågoandar och tog med mammans pistol till skolbussen. En pojke mobbas dagligen och utsätts för fysiskt våld på skolbussen helt utan föräldrarnas vetskap innan filmskaparna rycker in. När han i en intervju säger att han ibland önskar att han själv var en av mobbarna är det rent av hjärtskärande.

Men här finns även en strimma av hopp. En homosexuell tonårsflicka, vars religiösa föräldrar ändrade livssyn när hon kom ut, hittar både vänner och kärlek. En pojke berättar hur han fick nog och sade ifrån mot mobbarna. Föräldrarna till pojken som begick självmord möter upp anhöriga till andra mobbade barn som tagit sitt liv för att stötta varandra.

Filmen siktar inte på själva mobbningen eller de barn som mobbar utan effekten det har. Hur det påverkar både offrena och deras familjer, och det svåra i att försöka lösa problemet. Mobbarna är inga onda barn utan det är själva mobbningen som spridit sig likt en parasit. Både föräldrar och lärare står handfallna. En nämnvärt inkompetent kurator tvingar en mobbad elev skaka hand med sin mobbare och visar bilder på sina barnbarn för upprörda föräldrar.

Man kan bara hoppas att mobbningssituationen inte är lika illa i Sverige som i USA. Men vi vet alla att det existerar. Och därför är en film som denna så extremt viktig. Inte bara för folk som har, är eller jobbar med barn utan för alla - som varit barn och mobbat/mobbats. Att både svenska biografer och Oscarsjuryn ignorerade den här är en ren skam.