Burying the Ex 2014

Nördige Max, som jobbar i en affär och säljer skräckprylar, har samlat mod till sig och ska göra slut med sin klängiga och kontrollerande flickvän Evelyn. Men innan han hinner säga något till henne blir hon påkörd och dör. När Max väl kommit över chocken och börjar dejta en ny och för honom mycket mer passande tjej - Olivia, knackar plötsligt en bokstavligen halvrutten Evelyn på dörren.

Joe Dante är verkligen fenomenal när han är bra (”Gremlins”). När han inte är det, som här, dalar det tyvärr desto mer. Han är känd som lite av en B-skräckis-mästare och borde ju, kan man tycka, kunna göra en lyckad parodi på ”genren”. Filmen hyllar också visserligen på ett lite kul sätt gamla skräckfilmer och flera gånger refereras till olika odödliga klassiker. Detta samt en väl blek men ändå trovärdig Anton Yelchin i huvudrollen är också det bästa med ”Burying the Ex” som i övrigt stundvis faktiskt får mig att smålängta till min egen begravning.

Ashley Greene, mest känd som snygging-vampyr bland många flera i Twilight serien, testar här att vara Zombie. Och rolig. Samtidigt. Inget av det lyckas hon särskilt bra med och resultatet blir en enda röra. Greene överspelar för glatta livet och verkar åtminstone ha roligt som kadaver, vilket ju är trevligt. För henne. Publiken har inte lika kul. Alexandra Daddario som var med i succén ”True Detective” som älskarinna till Woody Harrelson är här åter den andra kvinnan. Fast utan att riktigt veta om det. Hon är fantastiskt snygg på ett sköna-tjejen-aktigt sätt och gör väl inget fel direkt, även om karaktären inte är så mycket att bita i. Om du inte är ett bittert zombie-ex vill säga.

Oliver Cooper är den obligatoriska roliga kompiskillen (eller som här – halvbrorsan, varav halv är ett återkommande skämt) vid sidan av vår ”hjälte”. Karaktären känns verkligen inte på något sätt oumbärlig för handlingen, men har ett par repliker som är lite roligare än det mesta andra. Den väldigt simpla handlingen kräver inte mycket tankeverksamhet och idén om att begrava sitt förflutna lät säkert lovande i början. Men manuset av Alan Trezza är ihåligt och innehåller några väldigt konstiga logiska luckor som sinkar upplevelsen ytterligare. Som till exempel det underliga faktumet att Max inte vill berätta för sin nya tjej att den gamla är död. Alltså innan hon kommit tillbaka. Varför? Och anledningen till att hon överhuvudtaget kommer tillbaka sen… Väldigt långsökt och rätt löjlig anledning om ni frågar mig.

Det mesta är inspelat inomhus i Max lägenhet eller i affären, vilket ger ett billigt intryck. Flera gånger känns det som att jag råkat zappa in Nickelodeon eller Barnkanalen, minus kanske zombiemassakern, de djupa urringningarna och uttalat kåta tjejerna då. ”Burying the ex” är stereotypisk genrekomedi som inte fungerar. Den är inte rolig, särskilt romantiskt eller skrämmande. Blodet som sprutar gör inte det på ett påhittigt kul sätt, utan det blir bara lite kladd som vid ett par tillfällen oinspirerat skvätter omkring.

Det här är ingen film jag rekommenderar (se istället ”Drag Me to Hell” eller ”Warm Bodies”), men samtidigt är den så där harmlös som ibland dåliga (som bara är dåligt-dåliga och inte bra-dåliga) filmer med söta skådisar är. Den vill vara fyndig och kommer säkert också roa någon någonstans, så mot bättre vetande skrapar jag ihop en extra plutt och ger den en tvåa. För de lite halvskojiga referensernas, den charmige Yelchins och gulliga ambitionens skull.