Café Society 2016
Synopsis
New York och Hollywood under 1930-talet: en period av pulserande nattliv, filmstjärnor, playboys, gangsters, fantastisk musik och mycket glamour. Eftersom han får det allt svårare att stå ut med sina gnabbande föräldrar, sin gangsterbror och familjens guldsmedsaffär, känner Bobby Dorfman att han behöver ett miljöombyte. Han beslutar sig för att åka till Hollywood och besöka sin inflytelserika morbror Phil som arbetar inom filmbranschen ...
Info
Originaltitel
Café Society
Biopremiär
7 oktober 2016
DVD-premiär
6 februari 2017
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Scanbox Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
Ett kärleksbrev till det förflutna
Woody Allen är romantisk och nostalgisk när han skildrar ung kärlek i 1930-talets Hollywood. Det är en lättsam och kanske lika lättglömd skröna, men sevärd inte minst för bländande miljöer och rapp humor.
"Livet är en komedi, skriven av en sadistisk komedi-författare." En träffsäker replik från Jesse Eisenberg summerar ”Café Society" bättre än hela den här texten.
Den sadistiske författaren och regissören heter Woody Allen, och här är han på ovanligt ljust humör. Med sprakande energi och stor visdom målar han upp en av sina mest njutbara romantiska komedier på länge. Men det vore ju ingen Woody Allen-film om inte ödets ironi satte käppar i hjulen för den unga, naiva kärleken.
Eisenberg spelar Bobby, som anländer till Hollywood för att jobba hos sin farbror (Steve Carell), en storpamp i filmbranschen. Bobbys blick dras genast till onkelns oskuldsfulla sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) och de börjar umgås på ett vänskapligt plan. Den onåbara eliten och deras ytliga värld är ett populärt samtalsämne. Bio, fik och sightseeing tar snart upp varje ledig kväll, och så småningom börjar det pirra till hos båda. Hon erkänner att hon redan har en pojkvän, och här kan ett trassligt triangeldrama ta sin början.
Vi snabbspolar fram den här recensionen (för att undvika spoilers). Halvvägs i filmen har det gått några år. Vår huvudperson Bobby är tillbaka i New York, med bagaget fullt av erfarenheter och ett krossat hjärta. Nu är han själv något av en höjdare på festscenen i New York. Tillsammans med brorsan Benny (Corey Stoll) driver han en populär klubb, som möjligen finansieras av brorsans mer ljusskygga affärer. Bobby träffar en ny tjej - också en Veronica - men kan inte helt släppa tankarna på det förflutna.
I det enorma biblioteket av Woody Allens filmer är "Café Society" inte mer än en lättsam novell. En trivsam bagatell, som många av hans filmer har kallats på sistone. Bättre än ”Irrational Man”, ingen ny ”Midnatt i Paris”. Filmen i sig kan man inte ogilla, men jag önskar att det fanns mer djup eller tyngd att hitta här. Samtidigt är den så full av allt den Woody-magi som vi älskar honom för. Det är ett kärleksbrev till en svunnen tid och plats - 1930-talets glittrande Hollywood och New York - och ett bitterljuvt ode till livet och det förflutna, stunderna som aldrig kommer tillbaka. Skådespelarna, ner i minsta biroll, är på topp.
Mycket av humorn hittas hos Bobbys föräldrar, det ständigt gnabbande medelåldersparet. Här levereras det flera sköna citat om livet och döden, om kärlek och religion och lata karlar.
En sidointrig om storebror Benny och hans ”Goodfellas”-liv får aldrig något fäste. Små klipp från hans våldsamma vardag genomsyrar stora delar av filmen, utan en riktig payoff i slutet. Woody Allen, som redan kämpar med att fylla ut speltiden, kunde för all del ge hela den stora judiska familjen mer utrymme, och berätta även deras historier. Men då hade ”Café Society” förmodligen blivit en helt annan film under annan titel.
Den stora behållningen här, och hela anledningen till att lösa en biobiljett, är det svängiga 1930-tal som återskapas med mycket kärlek. Här får vi kika in hos en elegant skara människor för vilka champagnen alltid flödar, och Ginger Rogers bara är ett telefonsamtal bort. Jazzmusiken i bakgrunden tystnar aldrig under filmens gång. Det är den sanna kärlekshistorien i ”Café Society”: Woody Allens obotliga tjusning över det förgångnas charm. Den nu 80-årige filmskaparen, med en erkänt cynisk inställning till livet och ordentlig ångest inför döden, är ändå sällan så optimistisk som här.
| 11 maj 2016 19:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
30-talets Hollywood och en ung man drömmer om att slå igenom och få en "breake" men blir istället hopplöst förälskad i sin farbrors sekreterare Vonnie, vad han inte vet är att även hans farbror är förälskad i henne....
Har aldrig gillat Woody Allens gamla "tjöt-filmer" men däremot den nya "mörkare" Woody med de senaste thriller-draman. Nu har han återgått till sitt romantiska jag men utan allt "tjöt" istället får vi en mild och lugn film, kanske lite för mild då den inte gör så mycket väsen om sig. Den är varken bu eller bä, fantastisk snygg, kostymen är välgjord och påkostad, otrolig mise-en-scen, allt känns tvättäkta 30-tal, glamour känslan finns genom hela filmen, men något saknas för att den ska hålla hela vägen :(
Inte blir den bättre av den töntiga och malplacerade Jessie Eisenberg spelar den unga systersonen till farbror Steve Carell. Klarar verkligen inte av människan, vet inte varför jag ogillar honom så mycket det bara rycker i hela skinnet när jag ser honom. Det som ändå är bra och gav en " Woody Allen känsla" i filmen, då han själv bara är speaker-röst är att Eisenberg fyller Woodys töntiga och maplacerade skor, båda är enligt mig, lika töntiga personer så dem matchar varandra perfekt.
Blev lite rörigt kände jag, men filmen får en svag 3a, fantastisk snygg och välgjord, men det lilla extra fattas för att hålla längre än biofilmens slut.
Cast: Kirsten Stewart, Blake Lively, Corey Stoll mfl..
aaa
Andra kritiker (4)
"Allens triangeldrama går på tomgång."