Cannes är palmer, solljus och paparazziblixtar. Dyra mediokra pastarätter, långa köer och möten med journalistkollegor från hela världen. Cannes är också platsen att återse gamla filmveteraner - som Steven Spielberg eller Pedro Almodóvar - och upptäcka nya talanger både bakom och framför kameran. I år blev jag förälskad i en amerikansk indiedebut, en modig rysk dramathriller och en poetisk vardagsskildring från Jim Jarmusch.
Man hinner se mycket festivalfilm under 8 dagar, men man missar desto fler - och ibland svider det. Som tävlingsfilmen "Toni Erdmann", som har hyllats som något av det mest överraskande i Cannes sedan "Holy Motors". Varje dag listar en jury i tidningen Screen sina betyg till tävlingsfilmerna och den här tyska dramakomedin har fått rekordhöga betyg - full pott från nästan samtliga. Men en speltid på 2,40 får mig tyvärr att prioritera bort den (och även lika frustrerande långa "American Honey"). Med stor sannolikhet dyker de upp på svenska biografer eller filmfestivaler redan i år.
Jag ser också fram emot att se Nicolas Winding Refns ”The Neon Demon”, som tog emot både ris och ros efter premiären, tyvärr samma dag jag åkte hem. Gunnar Rehlin har skrivit en gästrecension här, jag måste säga att jag är rejält peppad trots - eller tack vare? - alla sågningar.
Det blev iallafall 16 filmer för mig i Cannes i år. Nedan har jag samlat kortare recensioner av dem alla. De är rankade i betygsordning, från helt fantastisk till knappt uthärdlig.
Du hittar också länkar till recensioner skrivna av mina kollegor i Cannes, Jonna Vanhatalo och Carl Adam Anderberg.
Bäst:
Captain Fantastic (Matt Ross, USA)
Det är inte en ny Marvel-rulle, snarare nästa indiehit för alla som föll för "Little Miss Sunshine". Viggo Mortensen spelar farsan som uppfostrar en brokig skara på sex barn med något alternativa metoder: i vildmarken, utan skola eller Xboxar i närheten. Men verkligheten hinner ikapp idyllen när barnens mamma dör. Det här är en sprudlande kul, känslosam och tänkvärd historia om familjeband och föräldraskap, med den charmigaste barn-ensemblen i en film på länge. Jag sätter "Captain Fantastic" högt på min lista över 2016 års bästa filmer, så bra är den!
(5/5 - läs Jonnas recension här)
The Student ("(M)uchenik", Kirill Serebrennikov, Ryssland)
Provocerande och modig dramathriller från Ryssland, som utmanar tankar kring religion. Filmen följer Venyamin (spelad av Pyotr Skvortsov, en magnetisk rysk Bill Skarsgård-klon) som blir besatt av Bibeln och skrämmer sin omvärld. Det här är en stark filmupplevelse som träffar som ett slag i magen. Det är tätt, intensivt med suveräna skådisar, och fotot och musiken höjer dramat några extra steg.
(4/5 - läs recensionen här)
Paterson (Jim Jarmusch, USA)
Hur eggande låter en vecka i en bussförares liv? Kanske inte alls. Men i Adam Drivers varma tolkning blir bussföraren Paterson i staden Paterson en angenäm ny bekantskap. Jim Jarmusch berättar om hur man kan hitta poesi även i de mest vardagliga ting och händelser. Ett långsamt, nästan meditativt tempo, växer det fram en inspirerande liten feelgood-pärla att bli förälskad i.
(4/5 - läs recensionen här)
Loving (Jeff Nichols, USA)
Få människors relation har blivit lika prövad som paret Lovings. Joel Edgerton och Ruth Negga gör lovordade prestationer som makarna som kämpar för sin rätt att vara gifta i 1950-talets trångsynta Virginia. Det är lite för lågmält och förenkelt berättat, som en biopic gjord för tv. Men den växer på mig. Regissören Jeff Nichols undviker många Hollywoodklyschor och fokuserar på en kärlek starkare än cement. I slutet är det svårt att hålla tårarna tillbaka.
(3/5 från mig, Jonna satte 4/5 - läs hennes recension här)
Läs också Jonna Vanhatalos recensioner av Chan-wook Parks "The Handmaiden" och Pablo Larrains "Neruda" som båda fick 4/5 i betyg.
Mittemellan:
Train to Busan ("Busanheang", Sang-ho Yeon, Sydkorea)
Älskar du zombies och katastroffilmer är det bara att kliva ombord! Koreanska "Train to Busan" korsar actionskräck från "World War Z" med tågthrillern "Snowpiercer", och bjuder på en underhållande resa med helt vansinniga levande döda. Ibland skulle dock filmen behöva få lite mer liv i sig, flera slöa och ostigt känslosamma stunder drar ner helheten.
(3/5 - läs recensionen här)
The Nice Guys (Shane Black, USA)
Actionkomedin med (väldigt roliga) Ryan Gosling och Russell Crowe som omaka detektivpar lär bli en av sommarens biosuccéer. Det är full fart och rappa repliker för det mesta när de två ska samarbeta kring ett dödsfall i porrvärlden i 1970-talets Los Angeles. Jag hade ändå förväntat mig mer skratt och en mer intressant handling, Shane Black kör sitt race i stort sett utan överraskningar.
(3/5 - läs Carl Adams recension här)
Money Monster (Jodie Foster, USA)
Gisslandrama i live-tv med George Clooney, Jodie Foster och Jack O'Connell. Trots regissören Jodie Fosters ambitioner att säga något större om vår giriga värld, funkar den här bäst som en lättsmält mainstream-thriller.
(3/5 - läs recensionen här)
Café Society (Woody Allen, USA)
Romantik och kärlekstrassel på 1930-talets glittrande Hollywoodfester och i New Yorks rökiga jazzhak. Det är lätt att bli småkär i paret som Jesse Eisenberg och Kristen Stewart gestaltar. Filmen i sig bjuder på få överraskningar, det är snarare de vackra miljöerna man minns efteråt.
(3/5 - läs recensionen här)
Julieta (Pedro Almodóvar, Spanien)
Färgstarka kvinnor, kitschiga miljöer, vackra bilder som man kan vila ögonen på länge - ingen tvekan om att detta är en Pedro Almodóvar-film. Men det är en film han gjort förut, med både bättre resultat och mer av allt det goda. Att följa Julieta under 20-30 år av hennes liv lönar sig egentligen först mot slutet, när dramat greppar tag. Då känns filmen redan för lång.
(3/5 - läs recensionen här)
Hell or High Water (David Mackenzie, USA)
Texasbaserat drama om två bankrånande bröder och en sheriff som jagar dem. Det är något med den här typen av film - manlig, smutsig, svettig modern western - som inte alls tilltalar mig. Även om det är välspelat: Ben Foster och Chris Pine visar upp nya sidor, medan Jeff Bridges veteransnut är precis lika hård och härlig som man väntar sig. En recension från mig skulle inte bli rättvis eftersom genren tråkar ut mig, men jag förstår att "Hell or High Water" kommer hitta sina fans.
(2/5 blir mitt personliga betyg)
Sämst:
It's Only the End of the World ("Juste la fin du monde", Xavier Dolan, Kanada)
Det är inte världens undergång, bara en kaotisk återförening av en dysfunktionell familj. Louis (Gaspard Ulliel) kommer hem efter tolv års frånvaro och möts av känslor, skrik och minnen. Men se, även en begåvning som Xavier Dolan kan göra en dålig film. Trots fin rollista, snyggt foto och ett oväntat soundtrack ("Dragostea din tei" är så redo för en revival i sommar!) har Dolan egentligen ingenting att säga.
(2/5 - läs Jonnas recension här)
SVJ - Stora vänliga jätten ("The BFG", Steven Spielberg, USA)
Roald Dahls jätte må ha ett stort hjärta, men datoranimationen saknar själ. Det är en ambitiös äventyrsfilm med många vackra bilder att bjuda på. Men handlingen är alldeles för tunn för att hålla intresset uppe i två timmar. En besvikelse speciellt med tanke på att Steven Spielberg regisserar och Melissa Mathison (”E.T.”) har skrivit manus.
(2/5 - läs recensionen här)
Personal Shopper (Olivier Assayas, Frankrike)
Psykologisk thriller, övernaturlig skräckis eller ett drama om sorg och isolation - "Personal Shopper" är svår att placera i ett fack. Kristen Stewart gör bra ifrån sig i en utlämnande huvudroll, historien i övrigt är en stor röra och lämnar en utan ett tillfredsställande slut. Buades ut under eftertexterna.
(2/5 - läs recensionen här)
The Transfiguration (Michael O'Shea, USA)
Diskbänksrysare. Michael är en tonåring i New York-slummen, besatt av vampyrer och övertygad om att han själv måste suga blod för att överleva. Sköna samtal om "Twilight" vs "Låt den rätte komma in" roar filmälskare. Den lätt skruvade intrigen blir dock aldrig lika fängslande som den borde vara: filmen saknar puls och är visuellt blekare än Edward Cullen.
(2/5)
Staying Vertical ("Rester vertical", Alain Guiraudie, Frankrike)
En manusförfattare söker inspiration, villar bort sig på franska landsbygden i Alain Guiraudies märkliga, drömska drama. Omtalad bland annat för en scen där en äldre man får dödshjälp genom analsex. Regissören bakom "Främling vid vatten" vill chocka men lyckas mest förbrylla sin publik. Man är dock aldrig säker på vad nästa scen ska bjuda på, ett plus i kanten för oförutsägbarheten. Årets WTF-upplevelse i Cannes, men det gör inte filmen bra.
(1/5 - läs recensionen här)
Ma Loute (Bruno Dumont, Tyskland/Frankrike)
Ännu en skruvad, fransk dramakomedi som blir lite för flippad. Underhållande överspel från bland andra Juliette Binoche och storslagna överklassmiljöer från 1910-talet... Men släng in kannibaler och hbt-fobi och det blir snabbt smaklöst. Ofta känns filmen som att se en serie sketcher på ett främmande språk, med skämt som inte översätter sig väl. Fransmännen i salongen hade roligare än vi andra.
(1/5)
