Carambole 2005

Chansen är obefintlig, att det blir fler böcker om någon av Sveriges tre mest kända poliskommissarier, Beck, Wallander och Van Veeteren. För att idag ta del av dessa frontfigurers leverne, måste man vända sig till bioduken eller TV-rutan. Efter sommarens Wallanderfilm på bio, ”Steget efter” har nu turen kommit till ännu en film om kommissarien Van Veeteren, ”Carambole” är en filmatisering av Håkan Nessers sjunde bok (av totalt tio) i serien om denna polisman.

Van Veeteren (Sven Wollter) har gått i pension och ägnar dagarna åt att rusta upp sitt antikvariat tillsammans med sin son, med vilken han äntligen fått en hyfsad relation. Samtidigt kör Pieter Clausen (Peter Andersson) hem en regning kväll och råkar ut för det som är varje bilförares mardröm: han kör över en fjortonårig pojke. Då Clausen är läkare konstaterar han snabbt att pojken är död, grips av panik och gör sig skyldig till smitning. Några dagar senare får han ett datorskrivet brev med posten, genom vilket någon meddelar att han (denna persons könsidentitet avslöjas egentligen först i slutet, men det antas från både polisens, Van Veeterens och filmens åskådares sida att det handlar om en man utan att någon förklaring till denna gissning ges, förmodligen beror det på att män är mer benägna till utpressning än kvinnor – det finns säkert någon kriminologisk förklaring till detta) sett vad som skett och att Clausen kan köpa den okända mannens tystnad för 100 000 kr. Clausen dyker upp på avtalad plats, lämnar ifrån sig pengarna men slår sedan ner och dödar budbäraren (personen som kommit för att hämta pengarna) på ett sätt som med lite god vilja skulle kunna betecknas som självförsvar. I och med detta är en våldsspiral i gång och Clausen ser sig själv vara fast i en situation, ur vilken det i hans ögon endast finns en väg, att mörda alla som får reda på hans hemlighet. Budbäraren visar sig vara Van Veeterens son och då hans far får höra vad som hänt, ger han sig inte tid att sörja utan griper in i polisutredningen, trots att han inte är yrkesmässigt behörig och tar vid där den vanliga polisen råkar ut för bakslag.

Personerna bakom ”Carambole” har sagt att deras mål har varit att inte göra filmen till en deckare eller polisfilm utan till ett drama. Men eftersom filmen innehåller både mord och skildring av polisarbete är det ofrånkomligt att man associerar ”Carambole” till de två förstnämnda genrerna. Som deckare är dock ”Carambole” inte särskilt spännande utan förutsägbar med stundtals lite väl fantastiska vändningar, som polisfilm är filmen nästan obefintlig, för trots att vi får följa polisens utredning ligger denna verksamhet långt ifrån filmens centrum (med undantag av de avslutande scenerna som istället känns polisiärt överdrivna med aggressivt dragna vapen). Som drama är filmen ganska snyggt konstruerad genom att man får följa två män (en polis som egentligen inte är någon polis och en förbrytare som ju egentligen inte är någon förbrytare) när de, från var sitt håll, närmar sig en ofrånkomlig brännpunkt (jag vet att detta har visats på film många gånger, men tycker att det alltid är kul att se en sådan uppbyggnad, så länge som det är bra gjort och det är det i ”Carambole”). Det hela är framställt som att dessa två personer inte har någon egentlig valmöjlighet, utan att de drivs framåt i rörelse av de rådande omständigheterna där den ena situationen utlöser den andra (min personliga åsikt om detta är något annorlunda). Dramat ”Carambole” tar upp två ämnen, det ena är inte särskilt kontroversiellt (problematiken när man tror att man känner den man älskar, samtidigt som det visar sig inte stämma) medan det andra lämpar sig bättre för diskussion (vad det är som kan få en vanlig hygglig medelsvensson att smita från en olycka och sedan begå det ena grova brottet efter det andra). Det sistnämnda får mig att önska att jag tagit med mig något sällskap till visningen, för att ha någon att diskutera med.

Avslutningsvis, bäst utdelning får man om man följer filmmakarnas rekommendation och ser ”Carambole” som ett drama, då blir resultatet godkänt. Och plus ett mycket bra skådespeleri och manus, där replikerna låter som delar ur ett högst normalt samtal och inte som påhitt av en fantasirik bok- alternativt manusförfattare, blir slutomdömet att ”Carambole” är en film som ligger en bit över godkänt.

ONÖDIGT VETANDE Nessers Van Veeteren är en ny svensk kriminalserie om sex filmer som började spelas in den 14 augusti 2004. Filmerna baseras på Håkan Nessers bästsäljande romaner om kommissarie Van Veeteren och hans kollegor i den fiktiva europeiska staden Maardam. Av seriens sex filmer görs två för bio, "Moreno & tystnaden" och "Carambole". Samtliga filmer visas på TV - i Sverige på Canal+ och TV4. Uttrycket carambole har många betydelser, är bland annat en huvudgren inom biljard.