Moreno & tystnaden 2006

Att påstå att vi det senaste året översvämmats av svenska polisfilmer är ingen överdrift, och det verkar inte heller som om denna trend kommer att brytas under det kommande året. Tvärtom har vi en hel del Wallander- och Van Veeteren-premiärer att se framemot (visserligen på DVD men ändå) plus att inspelningen av den nya Beck-serien är i full gång. ”Moreno och tystnaden” är det senaste bidraget, och i den nya filmserien som inleddes med ”Carambole”, precis som i fallet med de nya Wallander-filmerna, står den nya generationen i centrum. Eva Moreno respektive Linda Wallander istället för Van Veeteren och Kurt Wallander. Jag gissar dock på att något sådant inte är att vänta i fallet Beck.

En sen kväll ringer en ung kvinna polisens larmcentral. Då hon är mycket upprörd lyckas inte Eva Moreno (Eva Rexed), som av en slump tar emot samtalet, få veta så mycket mer än hennes namn och att hon hålls fången i en, för henne, okänd byggnad. Samtalet pågår i alla fall tillräckligt länge för att polisen skall lyckas spåra det till en öde lokal (vad annars?) i ett industriområde. Men när Moreno och hennes följeslagare hittar tjejen är det för sent. Och efter att både följt hennes dödskamp och funnit hennes kropp, känner Moreno sig personligen engagerad och ber sin chef om få ta hand om detta fall. Då hon redan har mycket att göra, tvingas hon att ta officiell hjälp från rikskriminalens representant Jaan Blauveldt (Björn Bengtsson) och inofficiell från sin före detta chef Van Veeteren (Sven Wollter) som numera är pensionerad. Ganska snart står det klart att lösningen av fallet står att finna inom traktens sektliknande församling, då mördaren verkar inrikta sig på unga kvinnor som tillhört den nämnda församlingen men som av någon anledning anses ha avvikit från den rätta läran.

 När jag såg trailern till filmen fick jag intrycket av att den skulle vara en svensk lightversion av ”Se7en”, vilket förvånade mig då filmerna om Van Veeteren, till skillnad från representanterna för Wallander- och Beckserien, inte brukar primärt betraktas som rena polisfilmer utan som polisdramer. Men föga förvånande visade sig trailern vara missvisande då ”Moreno och tystnaden” inte är något undantag. Det är varken mördarens grymma metoder eller polisens arbete som står i centrum (även om de tillhör filmens näst viktigaste beståndsdelar) utan frågan om sekters starka inflytande över sina medlemmar och hur enkelt det kan vara att rättfärdiga sin skuld genom att hänvisa till Guds vilja. Detta är ett viktigt och, tyvärr, aktuellt ämne och därför är det tråkigt att filmmakarna inte lagt ner mer tid och energi på att dels göra en bättre research för att slippa vissa uppenbara missar, dels utarbeta själva handlingen som nu känns platt och för hastigt berättad. Hade detta gjorts, hade jag förmodligen kunnat överse med att det finns vissa klichéartade inslag som är tänkta att höja spänningen, men som bara väcker min irritation. Och jag kan inte låta bli att undra hur länge till regissörer skall envisas med att tro att åskådaren blir skrämd av att se en skugga skymta förbi när huvudpersonen spatserar i ett mörkt rum?

Detta plus att det finns vissa inkonsekvenser, som jag väljer att inte nämna för att inte förstöra filmupplevelsen för den som vill se denna film, medförde att jag under en stor del av filmen kände mig lite besviken över att se ännu en film, ur denna genre, som inte lyfter sig över gränsen till godkänt. Men jag har sparat det bästa till sist, skådespelarnas insatser är utmärkta och hade på egen hand lyft betyget till en fyra, om inte de nämnda irriterande inslagen hade funnits.

Det senaste året har jag sett många svenska filmer om polisarbete där det funnits exemplar med bra skådespelare, intressanta karaktärer, trovärdiga repliker, snygga titlar, utmärkta inledningar, spännande scener och sevärda slut. Nu väntar jag bara på den regissör som klarar av att infoga alla dessa ingredienser i en och samma film. Men jag antar att jag, tyvärr, får vänta ett bra tag.