Charlie Says 2018

Ända sedan Mansonfamiljens hemska brott uppdagades 1969, har Charles Manson fortsatt att fascinera. Otaliga filmer, tv-serier och böcker har släppts om massmördaren och hans ökända sekt och efter att ha sett "Charlie Says" kan jag verkligen förstå varför. Förutom det uppmärksammade mordet på en av 60-talets mest kända skådespelare, finns det flera detaljer i historian som får en att tappa hakan i förundran, detaljer som Mary Harron utforskar med ett effektivt berättande.

 

Till skillnad från flera andra skildringar av Mansonfamiljens brott, fokuserar "Charlie Says" på kvinnorna runt Manson. Vi får följa Patricia Krenwinkel, Leslie Van Houten och Susan Atkins färd från medlemmar av en till synes kärleksfull, om än kontrollerande sekt, som gradvis blir mer och mer hatisk. Berättandet är uppdelat mellan att följa de tre kvinnorna i Kaliforniens statliga anstalt för kvinnor, där de tillsammans med en lärarvolontär sakta konfronteras med allvaret i deras brott, och att skildra upplevelserna under tiden i Mansonfamiljen.

 

Skillnaden mellan de olika perspektiven i filmen är stor. Delen där vi får följa kvinnorna under tiden med Manson är fängslande. Hur de ena stunden överöses av kärlek från sin karismatiske ledare, för att i nästa stund brytas ner. Hur de till synes omedvetna ger upp fler och fler friheter och slutar ifrågasätta Mansons godtyckliga regler, bara för att komma närmre honom och känna en starkare tillhörighet.

 

Denna del av filmen förstärks stundtals av Matt Smiths porträtt av sektledaren. Smith lyckas förmedla Mansons karismatiska kvalitéer och får en att förstå hur hans följare kunde bli så trollbundna av honom. Däremot lyckas han inte lika väl med att skildra Mansons förakt och ilska mot omvärlden. Han känns aldrig riktigt obehaglig, även när han börjar propagera för raskrig och detta gör att de riktigt mörka delarna av filmen inte lyckas engagera lika mycket som delarna som skildrar början av Mansonfamiljens resa.

 

Delarna av filmen där vi istället följer kvinnorna under tiden i anstalten, är inte alls lika engagerande. Berättandet sker hastigt och kvinnornas ifrågasättande av Mansons motiv dyker upp plötsligt, vilket överskuggar en stark prestation av Merritt Wever som den godhjärtade lärarvolontären som försöker få Patricia, Leslie och Susan att konfrontera sina brott.

 

"Charlie Says" tillför ett nytt perspektiv till en av vår tids mest uppmärksammade sekt, som till stor del är fängslande, men som stundtals skyndar igenom några av berättelsens mest intressanta delar.