Regissören Mary Harron gästade Stockholms filmfestival redan år 1996 med sin debutfilm, ”I Shot Andy Warhol”. I helgen kom hon tillbaka med nya filmen ”Charlie Says”, och för att ta emot priset Stockholm Lifetime Achievement Award. Vi slog oss ned på Strand Hotell dagen efter festivalens invigning för en lång pratstund bland annat om karriärens milstolpe ”American Psycho”, och hur det är att filmdebutera efter 40.
Hur kändes det när du fick höra om Lifetime Achievement-priset?
- Jag blev väldigt överraskad! Jag har ju inte gjort så många filmer, så det är trevligt och smickrande när ens karriär hedras. Och Stockholm är en så vacker stad, mycket finare än vad jag minns det. Det är lustigt, för fotografen på min senaste film ”Charlie Says”, Crille Forsberg, är svensk. Vi pratade mycket om Stockholm medan vi gjorde filmen, och att jag borde komma till festivalen.
Fick du också se öppningsfilmen, ”X&Y”?
- Jag älskade den! Speciellt då jag inte visste något om den. Jag läste ingenting i förväg för att bli överraskad. Och det var en sådan vild resa. Jag pratade med regissören (Anna Odell, reds.anm.) efteråt, och hon visste inte om den skulle gå hem hos någon som inte kände till skådespelarna. Men det behöver man inte göra. Man förstår av filmen att de är väldigt kända personer. Hela rollistan är toppen. Och vilken rolig idé, tyckte både min man och jag. Vi är amerikaner så vi skrattade nog högre än alla andra.
Innan vi går in på din filmkarriär vill jag höra mer om din första karriär. Du började som rockjournalist?
- Jag halkade in på det av en slump efter college. Via bekanta hamnade jag på New Yorks rockscen. Det var i punk-erans begynnelse, en spännande tid i New York i slutet på 1970-talet. Alla påstod att staden höll på att kollapsa, men det var en magisk tid. Jag drogs till det bohemiska och konstnärliga underground-livet, så jag började skriva om det. Sen kom jag in på musikjournalism, men det var inte vad jag egentligen ville göra. Jag hade vänner inom tv och dokumentärer i England, där jag växte upp som tonåring. Jag åkte tillbaks dit och fick snart jobb inom tv, som researcher. Det gjorde jag i nästan fem år, medan jag försökte få chansen att regissera.
Har du alltid velat regissera film?
- Redan när jag fick in en fot i tv-branschen började jag att skriva manus med en vän. Men jag var inte så självsäker, jag visste inte om jag kunde regissera. Jag hade ju varit skribent och tänkte att jag kanske borde skriva manus istället. Det är lustigt, för nu ser jag mig själv mer som en regissör än manusförfattare. Jag tycker jag är bättre som regissör. På den tiden regisserade jag dokumentärer. Det tog mig lång tid att hitta självförtroendet till att göra drama. Men när jag väl fick chansen att jobba med skådespelare kändes det ganska lätt. Det kom naturligt för mig.
Hur kändes det när du fick höra om Lifetime Achievement-priset?
- Jag blev väldigt överraskad! Jag har ju inte gjort så många filmer, så det är trevligt och smickrande när ens karriär hedras. Och Stockholm är en så vacker stad, mycket finare än vad jag minns det. Det är lustigt, för fotografen på min senaste film ”Charlie Says”, Crille Forsberg, är svensk. Vi pratade mycket om Stockholm medan vi gjorde filmen, och att jag borde komma till festivalen.
Fick du också se öppningsfilmen, ”X&Y”?
- Jag älskade den! Speciellt då jag inte visste något om den. Jag läste ingenting i förväg för att bli överraskad. Och det var en sådan vild resa. Jag pratade med regissören (Anna Odell, reds.anm.) efteråt, och hon visste inte om den skulle gå hem hos någon som inte kände till skådespelarna. Men det behöver man inte göra. Man förstår av filmen att de är väldigt kända personer. Hela rollistan är toppen. Och vilken rolig idé, tyckte både min man och jag. Vi är amerikaner så vi skrattade nog högre än alla andra.
Innan vi går in på din filmkarriär vill jag höra mer om din första karriär. Du började som rockjournalist?
- Jag halkade in på det av en slump efter college. Via bekanta hamnade jag på New Yorks rockscen. Det var i punk-erans begynnelse, en spännande tid i New York i slutet på 1970-talet. Alla påstod att staden höll på att kollapsa, men det var en magisk tid. Jag drogs till det bohemiska och konstnärliga underground-livet, så jag började skriva om det. Sen kom jag in på musikjournalism, men det var inte vad jag egentligen ville göra. Jag hade vänner inom tv och dokumentärer i England, där jag växte upp som tonåring. Jag åkte tillbaks dit och fick snart jobb inom tv, som researcher. Det gjorde jag i nästan fem år, medan jag försökte få chansen att regissera.
Har du alltid velat regissera film?
- Redan när jag fick in en fot i tv-branschen började jag att skriva manus med en vän. Men jag var inte så självsäker, jag visste inte om jag kunde regissera. Jag hade ju varit skribent och tänkte att jag kanske borde skriva manus istället. Det är lustigt, för nu ser jag mig själv mer som en regissör än manusförfattare. Jag tycker jag är bättre som regissör. På den tiden regisserade jag dokumentärer. Det tog mig lång tid att hitta självförtroendet till att göra drama. Men när jag väl fick chansen att jobba med skådespelare kändes det ganska lätt. Det kom naturligt för mig.
Mary Harron regisserar Christian Bale i "American Psycho".
Vi måste prata om ”American Psycho”, en av de bästa filmerna från 00-talet. Vad gjorde dig intresserad av Bret Easton Ellis rätt våldsamma bok?
- Jag läste boken i London, när jag jobbade inom tv. Den gjorde mig nyfiken. Jag jobbade på ett program och hörde att en av producenterna vägrade göra ett inslag om boken. Att den ansågs så hemsk. När jag läste den tänkte jag: ”Den är ju riktigt rolig! Vilken briljant satir. Det är inte alls en hemsk och kvinnofientlig.” Den handlar om kvinnofientlighet, det är skillnad. Men jag tyckte den var väldigt rolig, och mörk och satirisk. Men jag hade ingen omedelbar tanke på att jag måste filma den.
- Fyra, fem år senare, efter att min första film hade släppts i Sundance, ringde en av mina producenter och frågade om jag skulle vilja filma ”American Psycho”. Det var ju en så skandalös bok, men jag tyckte det skulle bli spännande! Tillräckligt mycket tid hade passerat för att göra en film om 80-talet. Jag sa till honom: ”Jag vet inte om den här boken kan filmas. Men jag ska försöka skriva min version av manuset.”
- Jag frågade Guinevere Turner, som också skrev ”Charlie Says” med mig, om hon ville arbeta med mig. Hon hade just gjort en lesbisk komedi som hette ”Go Fish” och jag hade gjort en film om radikala feministen Valerie Solanas, Eftersom vi var två kvinnor, kände vi att om inte vi kan göra den… Ingen kan anklaga oss för att vara kvinnofientliga. Vi kände oss säkra på oss själva. Det gav oss modet att ta oss an den. Och vi har samma sinne för humor. Vi båda tyckte den var väldigt rolig. Manuset kom till väldigt snabbt. En sak med Bret Easton Ellis är att han skriver fantastisk dialog. Många författare skriver dialog som låter ”skriven”, men hans dialog funkar så bra på film.
Hur svårt var det att hitta rätt skådespelare till rollen som Patrick Bateman?
- Jag träffade många olika skådespelare. Jag hade hört om Christian (Bale) och sett honom i lite olika roller, men han hade aldrig gjort något som detta. Det var ändå något hos honom som gjorde mig intresserad. Vi skickade honom manus, och han läste inte det. Flera veckor gick. Min producent fick tjata på honom. Han läste äntligen manuset och ringde nästa dag. Han flög över för att provspela, och under audition-processen insåg jag att i nte bara var han rätt för rollen, rent utseendemässigt, men han såg också rollen som jag såg den. Han kunde ta sig an den med glimten i ögat. En del av skådespelarna jag träffade tyckte att Bateman liksom var ”cool”. Christian tyckte inte han var cool, han tyckte han var narraktig, precis som jag tyckte.
Stämmer det att hans prestation som Patrick Bateman var inspirerad av Tom Cruise?
- Ja, det är iallafall en av många aspekter som utgör filmen. Han sa att han hade sett Tom Cruise i en talkshow, och det var något udda med hans uppskruvade glädje. Han är liksom vänlig, men inte riktigt. Christian tog med sig lite av den märkliga energin. I romanen bor Patrick Bateman i samma byggnad som Tom Cruise, det finns en besatthet kring Tom Cruise som löper genom boken. Kanske tänkte Bret Easton Ellis på Tom Cruise som en förebild till karaktären, jag vet inte.
Det låter som att ”American Psycho” hade blivit en helt annorlunda film om den regisserades av en man?
- Definitivt. Vid ett tillfälle ville de ge rollen till Leonardo DiCaprio. De gav mig sparken, både mig och Christian. Oliver Stone skulle regissera ”American Psycho” med Leonardo DiCaprio, och det hade blivit en helt annan film. Men jag tror inte att den skulle vara lika kritisk, du vet? En annan sak är att jag tror att de kvinnliga karaktärerna skulle ha hanterats annorlunda.
- Det jag såg i historien, och Guinevere som jag skrev manuset med, vad vi älskade var Brets kritik av maskulinitet. Det är en riktig satir. Bret är själv gay, så det är ingen macho-film. Den handlar snarare om att plocka isär den manliga kulturen, och till stor del att driva med den. Männen är alla så tävlingsinriktade, fåfänga och avundsjuka på varandra. De är besatta av sin image. De beter sig så som folk tror att tonårsflickor beter sig.
- Jag läste boken i London, när jag jobbade inom tv. Den gjorde mig nyfiken. Jag jobbade på ett program och hörde att en av producenterna vägrade göra ett inslag om boken. Att den ansågs så hemsk. När jag läste den tänkte jag: ”Den är ju riktigt rolig! Vilken briljant satir. Det är inte alls en hemsk och kvinnofientlig.” Den handlar om kvinnofientlighet, det är skillnad. Men jag tyckte den var väldigt rolig, och mörk och satirisk. Men jag hade ingen omedelbar tanke på att jag måste filma den.
- Fyra, fem år senare, efter att min första film hade släppts i Sundance, ringde en av mina producenter och frågade om jag skulle vilja filma ”American Psycho”. Det var ju en så skandalös bok, men jag tyckte det skulle bli spännande! Tillräckligt mycket tid hade passerat för att göra en film om 80-talet. Jag sa till honom: ”Jag vet inte om den här boken kan filmas. Men jag ska försöka skriva min version av manuset.”
- Jag frågade Guinevere Turner, som också skrev ”Charlie Says” med mig, om hon ville arbeta med mig. Hon hade just gjort en lesbisk komedi som hette ”Go Fish” och jag hade gjort en film om radikala feministen Valerie Solanas, Eftersom vi var två kvinnor, kände vi att om inte vi kan göra den… Ingen kan anklaga oss för att vara kvinnofientliga. Vi kände oss säkra på oss själva. Det gav oss modet att ta oss an den. Och vi har samma sinne för humor. Vi båda tyckte den var väldigt rolig. Manuset kom till väldigt snabbt. En sak med Bret Easton Ellis är att han skriver fantastisk dialog. Många författare skriver dialog som låter ”skriven”, men hans dialog funkar så bra på film.
Hur svårt var det att hitta rätt skådespelare till rollen som Patrick Bateman?
- Jag träffade många olika skådespelare. Jag hade hört om Christian (Bale) och sett honom i lite olika roller, men han hade aldrig gjort något som detta. Det var ändå något hos honom som gjorde mig intresserad. Vi skickade honom manus, och han läste inte det. Flera veckor gick. Min producent fick tjata på honom. Han läste äntligen manuset och ringde nästa dag. Han flög över för att provspela, och under audition-processen insåg jag att i nte bara var han rätt för rollen, rent utseendemässigt, men han såg också rollen som jag såg den. Han kunde ta sig an den med glimten i ögat. En del av skådespelarna jag träffade tyckte att Bateman liksom var ”cool”. Christian tyckte inte han var cool, han tyckte han var narraktig, precis som jag tyckte.
Stämmer det att hans prestation som Patrick Bateman var inspirerad av Tom Cruise?
- Ja, det är iallafall en av många aspekter som utgör filmen. Han sa att han hade sett Tom Cruise i en talkshow, och det var något udda med hans uppskruvade glädje. Han är liksom vänlig, men inte riktigt. Christian tog med sig lite av den märkliga energin. I romanen bor Patrick Bateman i samma byggnad som Tom Cruise, det finns en besatthet kring Tom Cruise som löper genom boken. Kanske tänkte Bret Easton Ellis på Tom Cruise som en förebild till karaktären, jag vet inte.
Det låter som att ”American Psycho” hade blivit en helt annorlunda film om den regisserades av en man?
- Definitivt. Vid ett tillfälle ville de ge rollen till Leonardo DiCaprio. De gav mig sparken, både mig och Christian. Oliver Stone skulle regissera ”American Psycho” med Leonardo DiCaprio, och det hade blivit en helt annan film. Men jag tror inte att den skulle vara lika kritisk, du vet? En annan sak är att jag tror att de kvinnliga karaktärerna skulle ha hanterats annorlunda.
- Det jag såg i historien, och Guinevere som jag skrev manuset med, vad vi älskade var Brets kritik av maskulinitet. Det är en riktig satir. Bret är själv gay, så det är ingen macho-film. Den handlar snarare om att plocka isär den manliga kulturen, och till stor del att driva med den. Männen är alla så tävlingsinriktade, fåfänga och avundsjuka på varandra. De är besatta av sin image. De beter sig så som folk tror att tonårsflickor beter sig.
Sosie Bacon, Hannah Murray och Suki Waterhouse är några av Charles Mansons följare i "Charlie Says".
Nu är du tillbaka med ”Charlie Says”. Vad kan du berätta om den?
- Den handlar om ett välkänt fall, men ur en annorlunda vinkel. Kvinnorna kring Manson är rätt ökända, vi har sett bilder på de galna tjejerna som mördade för Charlie. Men den här filmen försöker ta dem på allvar, se vilka de var och vad som hände med dem. Hur kunde till synes vanliga flickor bli så hjärntvättade av den här galningen?
Och du har redan nämnt din svenska filmfotograf. Hur hittade du Crille Forsberg?
- Jag letade efter någon baserad i LA, och en av mina producenter rekommenderade honom. Han hade gjort fantastiska musikvideos åt bland andra David Bowie och Robyn. Mycket intressanta videos i olika stilar. Jag fick veta att han är riktigt duktig och snabb. Jag var inte säker på om han skulle vara intresserad, det var ju en film med väldigt låg budget. Vi spelade in den på bara fyra veckor. Men jag tror att han gillade manuset, för han ringde upp mig omedelbart. Jag tror att vi såg historien på samma sätt, han berördes av den.
- Vi satte oss ner för att planera filmens look, och tittade bland annat på Terrence Malicks ”Badlands” från tidiga 70-talet. Vi hittade olika filmreferenser. Han var fantastisk på att filma spontant. Vi behövde jobba snabbt, och Matt Smith som spelar Charlie behövde improvisera. Det var toppen att ha en fotograf som kunde följa händelserna och inte blev upprörd av det, som andra kan bli. Han var väldigt flexibel.
Ditt nästa projekt ska visst handla om konstnären Dalí?
- Ja, det blir om Salvador Dalís sista år. Och om hans fru Gala. Det handlar om slutet på hans äktenskap och slutet på hans liv, med flashbacks till det förflutna.
Vad tycker du att dina filmer har gemensamt? Vad lockar dig till ett nytt projekt?
- Det enda jag kan tänka på är att de handlar om outsiders. Det stämmer nog in på dem alla. Svårt att säga, det är väldigt olika filmer allihop. Jag är intresserad av historisk bakgrund, det är sant. Mycket av det jag har gjort handlar om någon i en specifik tidsera. Min första film, om Valerie Solanas, utspelar sig på 60-talet. Jag gjorde en film om pinuppan Bettie Page på 50-talet. ”American Psycho” handlar väldigt mycket om 80-talet. Jag gillar att återskapa en annan plats och tid. Men allt beror på vad som sätter igång min fantasi.
- Den handlar om ett välkänt fall, men ur en annorlunda vinkel. Kvinnorna kring Manson är rätt ökända, vi har sett bilder på de galna tjejerna som mördade för Charlie. Men den här filmen försöker ta dem på allvar, se vilka de var och vad som hände med dem. Hur kunde till synes vanliga flickor bli så hjärntvättade av den här galningen?
Och du har redan nämnt din svenska filmfotograf. Hur hittade du Crille Forsberg?
- Jag letade efter någon baserad i LA, och en av mina producenter rekommenderade honom. Han hade gjort fantastiska musikvideos åt bland andra David Bowie och Robyn. Mycket intressanta videos i olika stilar. Jag fick veta att han är riktigt duktig och snabb. Jag var inte säker på om han skulle vara intresserad, det var ju en film med väldigt låg budget. Vi spelade in den på bara fyra veckor. Men jag tror att han gillade manuset, för han ringde upp mig omedelbart. Jag tror att vi såg historien på samma sätt, han berördes av den.
- Vi satte oss ner för att planera filmens look, och tittade bland annat på Terrence Malicks ”Badlands” från tidiga 70-talet. Vi hittade olika filmreferenser. Han var fantastisk på att filma spontant. Vi behövde jobba snabbt, och Matt Smith som spelar Charlie behövde improvisera. Det var toppen att ha en fotograf som kunde följa händelserna och inte blev upprörd av det, som andra kan bli. Han var väldigt flexibel.
Ditt nästa projekt ska visst handla om konstnären Dalí?
- Ja, det blir om Salvador Dalís sista år. Och om hans fru Gala. Det handlar om slutet på hans äktenskap och slutet på hans liv, med flashbacks till det förflutna.
Vad tycker du att dina filmer har gemensamt? Vad lockar dig till ett nytt projekt?
- Det enda jag kan tänka på är att de handlar om outsiders. Det stämmer nog in på dem alla. Svårt att säga, det är väldigt olika filmer allihop. Jag är intresserad av historisk bakgrund, det är sant. Mycket av det jag har gjort handlar om någon i en specifik tidsera. Min första film, om Valerie Solanas, utspelar sig på 60-talet. Jag gjorde en film om pinuppan Bettie Page på 50-talet. ”American Psycho” handlar väldigt mycket om 80-talet. Jag gillar att återskapa en annan plats och tid. Men allt beror på vad som sätter igång min fantasi.
Lili Taylor och Jared Harris i Mary Harrons debutfilm "I Shot Andy Warhol".
När du regisserade din första långfilm, ”I Shot Andy Warhol”, hade du redan fyllt 40. Det är ovanligt sent att debutera som filmskapare. Skulle du rekommendera det till oss andra?
- Jag kom in i tv-branschen efter 30, och började regissera först vid 36. Men sen gick det ganska fort. Jag bestämde mig bara för att inte låta det störa mig. På ett sätt kommer allt det du gjort förut att länkas in i vad du gör nu, all den kunskap och erfarenhet som du bär med dig. Det vore tyranni att säga ”du kan inte göra detta efter en viss ålder”. Man måste bara göra det man måste göra. Låt ingen hindra dig. En del börjar vid 20 års ålder och sen blir de utbrända. Jag hade inte heller någon filmutbildning, jag lärde mig allt genom jobbet. Det är inget som får skrämma bort en.
Hur hittar man den perfekta filmidén?
- Det måste vara något som gör dig exalterad. Något som väcker din fantasi, och som du verkligen bryr dig om. Bara du vet vad det är. Det är tufft att göra film. Folk kan göra en bra film av vad som helst. Det handlar om vad det betyder för dem. Vilken koppling man har till sin idé.
Finns det något som du önskar du visste innan du gjorde din första långfilm?
- Att den andra långfilmen kommer bli precis lika jobbig att spela in! (skratt) När man väl gjort sin första film tänker man att det ska bli enklare, men det blir aldrig det. Ju förr man accepterar det… Nuförtiden har jag inga förväntningar. Jag förväntar mig alltid att det blir en kamp. Det gör det lättare att bli orubblig. Acceptera en kamp. Och massor av avslag.
Vad är den största kampen när man gör film?
- Finansieringen. Min största kamp, förutom att få ihop finansieringen, är att jag alltid har stora bråk om castingen. Efter min första film sa alla att jag hade fått ihop en fantastisk rollista. Men sen blev ”American Psycho” en stor fight om castingen. Efter ”American Psycho” tänkte jag att alla skulle acceptera att jag är bra på rollsättning, eftersom Christian Bale och flera andra blev så stora stjärnor tack vare den. Men nej, varje film är ett stort bråk. Även den här.
- Jag kom in i tv-branschen efter 30, och började regissera först vid 36. Men sen gick det ganska fort. Jag bestämde mig bara för att inte låta det störa mig. På ett sätt kommer allt det du gjort förut att länkas in i vad du gör nu, all den kunskap och erfarenhet som du bär med dig. Det vore tyranni att säga ”du kan inte göra detta efter en viss ålder”. Man måste bara göra det man måste göra. Låt ingen hindra dig. En del börjar vid 20 års ålder och sen blir de utbrända. Jag hade inte heller någon filmutbildning, jag lärde mig allt genom jobbet. Det är inget som får skrämma bort en.
Hur hittar man den perfekta filmidén?
- Det måste vara något som gör dig exalterad. Något som väcker din fantasi, och som du verkligen bryr dig om. Bara du vet vad det är. Det är tufft att göra film. Folk kan göra en bra film av vad som helst. Det handlar om vad det betyder för dem. Vilken koppling man har till sin idé.
Finns det något som du önskar du visste innan du gjorde din första långfilm?
- Att den andra långfilmen kommer bli precis lika jobbig att spela in! (skratt) När man väl gjort sin första film tänker man att det ska bli enklare, men det blir aldrig det. Ju förr man accepterar det… Nuförtiden har jag inga förväntningar. Jag förväntar mig alltid att det blir en kamp. Det gör det lättare att bli orubblig. Acceptera en kamp. Och massor av avslag.
Vad är den största kampen när man gör film?
- Finansieringen. Min största kamp, förutom att få ihop finansieringen, är att jag alltid har stora bråk om castingen. Efter min första film sa alla att jag hade fått ihop en fantastisk rollista. Men sen blev ”American Psycho” en stor fight om castingen. Efter ”American Psycho” tänkte jag att alla skulle acceptera att jag är bra på rollsättning, eftersom Christian Bale och flera andra blev så stora stjärnor tack vare den. Men nej, varje film är ett stort bråk. Även den här.
”Charlie Says” visas just nu på Stockholms filmfestival. Läs vår recension här…
