Chernobyl Diaries 2012

Amerikanska turister råkar alltid illa ut när de reser utomlands - alla platser utanför USA är ju så exotiska, konstiga och skrämmande. I "Hostel" lurade man pilska ungdomar till att bli byten för mordiska psykopater, i "Turistas" stal och sålda man deras organ och i senaste "The Darkest Hour" så var det utomjordingar som härjade i Moskva och dödade de flesta ryssar, varpå amerikanare självfallet blev filmens hjältar. I den här skräckisen är det ett ovanligt korkat gäng som väljer att besöka en spökstad övergiven sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl.

Det är ett ganska stereotypiskt gäng jänkare vi har att göra med. Två bröder som i sin första scen dricker öl och snackar brudar medan den enes flickvän med väninna fnittrar och ser söta ut. Så småningom får den ena brodern den briljanta idén att följa med en självutnämnd reseguide på hans guidade tur i Pripjat. Redan här tycker man att den andra broderns argument, att det är en både dum och farlig idé, borde fått mer utrymme. Att en dammig spökstad med viss radioaktiv strålning knappast är ett särskilt spännande eller roligt resemål uppfattas inte heller.

Väl där dyker det upp en rasande björn några repliker efter att vår glada guide försäkrat om att alla traktens djur enbart kommer fram nattetid. När man ska åka så startar inte bilen och vår guide går ut för att undersöka ett mystiskt ljud. Gissa om han kommer tillbaka? Därefter serverar man diverse pusselbitar om vad som vänta skall, vissa lite klumpigare än andra.

Till filmens fördel så har man satsat på det tacksamma "Hajen"/"Alien"-tricket att avvakta med att avslöja filmens monster. Tyvärr drar man ut på det lite för länge och förklaringen slängs in i all hast mot slutet. Fram till dess är det en massa springande och irrande i mörka, övergivna hus. Varken filmen eller karaktärerna, som begår några för många oförlåtliga misstag, har någon riktig plan de följer. Allt känns lite skjutet från en höft. Man saknar en struktur och ett syfte. Och åtminstone någon sympatisk rollfigur att heja på.

Rent spänningmässigt finns det dock några ohyggliga nagelbitarsekvenser. Situationen i sig är frustrerande hopplös och man kan relatera till paniken och rädslan. Att "Paranormal Activity"-skaparen Oren Peli producerat säger en del om det skakiga kameraarbetet, med det känns inte lika motiverat när det är en renodlad spelfilm. Dessutom är det alldeles för många onödiga detaljer och element i storyn som aldrig får någon förklaring, inklusive twisten i slutet. Resultatet är en stundtals skrämmande rysare där jag oftast finner mig mer irriterad än rädd.