Chicago 2002

Ja, "Chicago" vann en mängd Oscars till skillnad från ”Moulin Rouge” som jag, och många med mig, blev mer hänförd av. Även om de kom året efter varandra och är i samma genre bör de inte jämföras för medan ”Moulin Rouge” är mer av en känslofilm som moderniserar genren är ”Chicago” en klassisk musikalfilm som visar upp ett imponerande hantverk. 

”Chicago” handlar om en ung kvinna vid namn Roxie Hart (Renée Zellweger) som drömmer om att någon gång nå framgång som sångartist i det dekadenta Chicago på 1920-talet. En som redan nått framgång i branschen är hennes idol Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones). Efter att de båda begått varsitt mord möts de två på fängelset. Bitter rivalitet uppstår om uppmärksamhet i pressen och därmed stjärnstatus. Båda ser den cyniska advokaten Billy Flynn (Richard Gere) som vägen till berömmelse och frihet. 

”Chicago” skrevs som en pjäs av Maurine Dallas Watkins. Pjäsen bygger på en sann historia och har satts upp på Brodway och kom som stumfilm redan 1927. Det gjordes också en film utan musik 1942, ”Roxie Hart” med Ginger Rogers i titelrollen.

När filmen kom 2002 var dokusåporna som störst, på TV gick ”Robinson”, ”Farmen” och ”Big Brother” och begreppet ”hellre ökänd än okänd” genomsyrade samtliga såpor. På 10-talet har det kommit en hel uppsjö av nya såpor men framförallt har alla sociala medier gjort att våra narcissistiska drag fått sitt lystmäte. Historien om kvinnorna som vill synas till varje pris känns därför minst lika aktuell idag som då den kom. Det är inte bara de kvinnliga fångarna som vill vara ”någon”, advokatens och journalisternas sensationslystnad är beskrivet rappt och satiriskt. 

Koreografen Rob Marshall regidebuterade med ”Chicago” och vågar behålla det teatrala greppet, särskilt i det första stora dansnumret där de dödsdömda kvinnorna, deras passioner och brott, presenteras. Han har inte slarvat med en endaste detalj och perfektionen genomsyrar allt det visuella som fotot, dansnumren, scenografin, 20-tals kostymerna och bob-frisyrerna. 

Skådespeleriet är också väldigt bra från samtliga och de sköter även sång- och dansnumren på ett trovärdigt sätt (ja, till och med Richard Gere). Den före detta musikalartisten Catherine Zeta-Jones vann Oscarn och gör sin hittills bästa roll men Renée Zellweger är minst lika bra, hennes enormt vältrimmade kropp och ljuva ansikte blir en stark kontrast till varandra, liksom Roxies dubbla natur. Det känns heller inte särskilt konstigt när de namnkunniga skådespelarna brister ut i sång för alla musiknumren utförs på scen och känns så motiverade som de bara kan för att vara en musikal. Filmen kan därför även fungera för en musikal-skeptiker. 

Det är en film att imponeras av och det är inte konstigt att en sådan film vinner en mängd prestigefyllda priser. Däremot känns det som att det är lätt att distansera sig från Roxie, Velma och de andra karaktärerna, de är roliga att följa men det är svårt att bry sig nämnvärt om dem och deras öden. Även om alla musik- och dansnumren är bra ("All that jazz" och "He had it coming" är fantastiska) hade filmen tjänat på lite färre musikalnummer och lite mer skådespeleri och fördjupning i karaktärerna. Marshall har efteråt gjort vackra och coola filmer som ”Nine” och ”En geishas memoarer”, bra filmer men som skrapar mycket på ytan och inte når riktigt fram. 

För att återknyta till recensionens inledning, nej ”Chicago” är inte värd alla sina Oscars, åtminstone inte i kategorin bästa film. Att musikalen vann framför ”Timmarna”, ”Gangs of New York”, ”Pianisten” och ”Sagan om de två tornen” är (även om de inte ska jämföras) ett kvitto på att Oscarjuryn ångrade att de inte gav ”Molin Rouge” mer än två ynka ”skitstatyetter” året innan.