Christoffer Robin & Nalle Puh 2018

Christopher Robin ska skickas iväg till internatskola, och hans vänner i Sjumilaskogen har ställt till med ett hej då-kalas. Christopher lovar sin kära vän Nalle Puh att inte glömma bort honom. Men verkligheten utanför skogen är hård, och han kommer aldrig tillbaka till Puh.

 

Christopher (Ewan McGregor) gifter sig med Evelyn (Hayley Atwell, som redan är van vid 40-talsutstyrslarna från sin tid som Agent Peggy Carter i Marvels universum) och tillsammans får de en dotter. Christopher strider i andra världskriget och får därefter ett kontorsjobb som hindrar honom från att spendera tid med sin familj. De åker utan honom på semester, och när Christopher är som mest nedslagen dyker en nallebjörn i röd tröja upp för att påminna honom om vad som är viktigt i livet.

Det faller sig inte bättre än att det i år har kommit ut två filmer om Christopher Robin och Nalle Puh - och båda har dessutom en Star Wars-skådis i huvudrollen. ”Christopher Robin och Nalle Puh” handlar om karaktären Christopher Robin, och hur det skulle kunnat se ut om han blev vuxen. Tidigare i år kom det en renodlad biopic som hette ”Goodbye Christopher Robin”, som handlade om författaren A.A. Milnes son, och hur det påverkade honom att bli känd vid så tidig ålder efter att hans pappa skrivit om honom i de väldigt populära barnböckerna.

”Christopher Robin och Nalle Puh” är ojämn, men det är svårt att inte bli charmerad. Ewan McGregor kan lyfta vilken film som helst. Nalle Puh och hans vänner är precis som du minns dem, ibland aningen irriterande, men mest fina. Eftersom filmen är en Disneyproduktion är de lite medfarna gosedjuren baserade på Disneys tecknade figurer, men de har varit imponerande återhållsamma. Det faktum att de verkligen ser ut som gosedjur lyfter filmen - och då talar vi inte ens om billiga, massproducerade Nalle Puh-leksaker, utan nya inkarnationer som fångar de tecknade figurernas essens (förutom att Tiger av någon anledning ser lite creepy ut i närbild).

”Christopher Robin och Nalle Puh” är som bäst i de scener när Christopher Robin återigen finner sig i Sjumilaskogen som svepts in i en läskig dimma. Likt Alice i Underlandet försöker han frustrerat få ordning på denna ologiska föreställningsvärld han själv skapat. Han pendlar vilt mellan känslor, från ilska och frustration till ömhet och lekfullhet. Det finns även en scen i Sjumilaskogen som är rätt läskig, men på precis rätt nivå för barn i den tilltänkta åldern.

Regissör Marc Forster tidigare gjort så skilda filmer som ”World War Z”, Bondrullen ”Quantum of Solace”, filmatiseringen av ”Flyga drake” och – den gömda pärlan i hans filmografi – den trivsamma och lite knasiga ”Stranger Than Fiction.” Den tyskfödde regissören har tidigare gjort en annan film som lutar sig mot en älskad brittisk barnbok när han gjorde ”Finding Neverland” om J.M. Barrie som skrev ”Peter Pan”.

Det är dock en annan film som lutar sig mot Peter Pan som ”Christopher Robin” påminner mer om – nämligen Steven Spielbergs ”Hook”, där en vuxen Peter Pan som spelas Robin Williams måste återvända till landet Ingenstans efter att Kapten Krok kidnappat hans barn. ”Hook” är mer av ett actionäventyr, men kärnan är densamma – en älskad figur från en barnbok har blivit en trist vuxen som arbetar på ett kontor och han har egna barn. Han måste inse att hans barn är viktigast, och måste lära sig att leka igen.

Jag köper med hull och hår att Christopher Robin hittar tillbaka till sin lekfullhet, men det är lite oklart om den någonsin når hans dotter. ”Christopher Robin och Nalle Puh” lider av att dottern Madeleine helt saknar personlighet. Vi vet att hon vill vara sin pappa till lags och inte vill åka på internatskola, men det är det. Hon verkar inte ens ha ett intresse. Den frånvarande fadern verkar inte lära sig något alls om sin dotter under filmens gång. Den tredje akten spenderar mycket tid på henne, men bara som något som driver handlingen framåt.

Hur står den sig då mot den andra Christopher Robin-filmen med den andra? Som helhet tyckte jag att "Goodbye Christopher Robin" fungerade bättre, men "Christopher Robin och Nalle Puh" har fler höjdpunkter.

Allt som allt är "Christopher Robin och Nalle Puh" en mestadels charmig familjefilm som fantasifullt interagerat Puh och hans vänner i efterkrigstidens England. En fin ursäkt att fly höstrusket in i biomörkret, även om det är genant att filmen lyckas leverera en fin återförening mellan gosedjur och vuxen man, men misslyckas med att göra detsamma för mannen och hans dotter. Men den gula björnen med en väldigt liten hjärna kommer i alla fall inte göra dig besviken.