Click 2006

Alla har vi väl, någon gång, befunnit oss i en situation där vi hett önskat att vi kunde snabbspola tiden x antal timmar, dagar eller veckor (månader och år är kanske däremot lite väl magstarkt) framåt. Så att vi slapp räkna dagarna fram till semestern, ta itu med det trista tentapluggandet eller det där sega väntandet på att den efterlängtade filmen skall få premiär. Nåja, hur mycket vi än hade gett för att besitta en sådan förmåga, är det förmodligen tur att just sådana tidsresor inte är möjliga.

Michael Newman (Adam Sandler) är en överambitiös arkitekt som är på väg uppför karriärstegen på ett snobbigt arkitektkontor som styrs med järnhand av den gubbsjuke VD:n Ammer (David Hasselhoff). Driven av drömmen att en dag bli en av delägarna, ser Newman till att jobba dag som natt. Något som varken uppskattas av hans föräldrar eller hans barn, för att inte tala om hans hustru, Donna (Kate Beckinsale). Ju hårdare dragkampen om honom mellan hemmet och jobbet blir, desto mer frustrerad blir Newman. Så en dag hittar han lösningen på alla sina problem. Den mystiska elektrikern kombinerat uppfinnaren Morty (Christopher Walken) lägger en universell fjärrkontroll i Newmans hand. Denna fungerar på samma sätt som en vanlig fjärrkontroll till en DVD-spelare. Den enda egentliga skillnaden är att Newman med hjälp av Mortys uppfinning inte enbart kan styra sin DVD, utan även sitt liv. Konkret betyder detta att han kan frysa tiden, använda fastforwardknappen vid vissa tråkiga partier av livet och slippa andra helt och hållet genom att direkt hoppa vidare till nästa kapitel. Det hela verkar vara mycket praktiskt och Newman är överväldigad. I alla fall tills det börjar gå upp för honom att han genom alla dessa snabbspolningar ändå missar rätt mycket.

Jag kan ärligt inte påstå att jag är något större fan av Sandler och en sak är jag mycket säker på. I de filmer i vilka hans spel är nertonat, jämfört med hans övriga insatser, kan jag stå ut med anblicken. Tyvärr tillhör inte ”Click” denna grupp utan jag hann trötta rejält på Sandlers pajasliknande överspel som tyvärr karaktäriserar halva delen av filmen. Resten består av många uselt dåliga slapstickskämt. Nu är det inte så att jag automatiskt ratar denna sorts skämt, men i ”Clicks” fall har filmmakarna lagt sig lite väl nära förskolenivån. Och filmens drygt 100 minuter känns mycket, mycket långa.

Nåja, det är inte min mening att gnälla allt för mycket då det finns fyra punkter som talar emot en negativ inställning. För det första då det finns vissa scener som skulle kunna benämnas som ljusglimtar, vilket i och för sig kanske inte säger så mycket då de resterande nu är så mörkt bedrövliga. För det andra då jag har en mycket svag, men ändå befintlig, misstanke om att en del av scenerna och skämten som jag rackar ner på var tänkta att ses som ironiska och inte bokstavliga. Bara det faktum att jag totalt missade Rob Schneiders cameoroll, gör mig uppmärksam på att jag kanske inte var så uppmärksam som jag trodde att jag var när jag såg ”Click” och därför missade en del av ironin, därav min irritation över majoriteten av scenerna och skämten. För det tredje är det kul att se Hasselhoff som en riktigt svinig direktör.

Slutligen, för den fjärde punkten står filmens grundbudskap för. Cyniska människor skulle säkert kalla det för banalt och benämna dem, som envist hävdar att familjen är viktigare än karriären, för naiva idealister. Men cynism är det sista som vår värld behöver idag och därför borde kanske ”Click” visas för framtidens karriärister som idag formas på landets alla läkar-, ekonomi- och juristutbildningar. Frågan är dock om detta budskap överhuvudtaget skulle nå fram. För redan på de gamla grekernas tid, och tidigare än så, har människosläktet fått höra från olika håll och kanter att strävan efter pengar och materiella ting aldrig får och aldrig kommer att kunna ersätta kärleken till medmänniskorna. Ändå kan vi inte låta bli att göra samma misstag om och om igen. Att vi aldrig lär oss.