10 filmer som spårade ur rejält

En tredjedel av filmen du gillar har gått. Plötsligt händer det. Nej du har inte vunnit någon storvinst, oftast gäller det motsatta. Filmen byter utan förvarning riktning; Fuck you kära publik men nu är det dags för något helt annat. Hoppas du inte gillade filmens inledning alltför mycket. 

Orsakerna kan vara flera; för många manusförfattare, producenter med allför mycket inflytande på slutprodukten eller helt enkelt lite för kreativa regissörer. Oftast är känslan av att se två filmer i en inte alltför angenäm. Med detta sagt är alla filmerna på listan inte nödvändigtvis dåliga sådana. De… spårade bara ur lite. 

Adam Sandler är ett intressant fenomen. Kritiker och publik råhatar 90 % av hans filmer men ändå lyckas de dra in en del stålar. Rätt många människor måste alltså (upprepade gånger) lösa en biobiljett för att sedan åka raka vägen hem och lägga upp sin hatrecension på IMDb. Vid det här laget borde vi som åskådare liksom fatta vad som väntar när vi betraktar omslaget till ”Jack and Jill”. Det finns för övrigt bara en skådis som trovärdigt har porträtterat ett tvillingpar på film, så det bör man inte ge sig på. Nåja, nog om Jean Claude van Damme och vidare till ”Click”. 

Det hela börjar som en hyggligt lättsam komedi där Sandler kommer över en fjärrkontroll som tillåter honom att spola fram och tillbaka i hans liv. En bit in byts dock komiken ut mot hard core-drama; en hel del riktigt tunga scener fyllda av ångest och ånger över ett förlorat liv. Eller nåt sånt. Tydligen skulle filmen från början hålla en mer dramatisk ton hela vägen igenom. Några producenter kom dock på att det trots allt var en Adam Sandler-film och tvingade in mer komedi på utvalda ställen.  

50 % gisslandrama, 50 % vampyrslakt; nog hade man velat vara med vid pitchen för ”From Dusk till Dawn” för en sisådär tjugo år sedan.  Filmens senare del, som utspelar sig på den vampyrbefolkade baren ”Titty Twister”, är såklart riktigt kul men personligen föredrar jag inledningen med bröderna Gecko på flykt. 

Hur man än ser på trendbrottet efter halvtid förtjänar ”From Dusk till Dawn” sin kultstatus. Härliga skådisinsatser från George Clooney och Quentin Tara… Härlig skådisinsats från George Clooney. Nåja, Quentin skrev manus i alla fall: ”Did they look like psychos? Is that what they looked like? They were vampires. Psychos do not explode when sunlight hits them, I don't give a fuck how crazy they are!” Gott så. 

Som sagt, ”spåra ur” behöver inte alltid vara synonymt med dåligt. ”Cabin in the Woods” är verkligen en underbar och smart hyllning till skräckgenren. Skulle du mot förmodan ha missat den; se den utan att läsa något om filmen. Efter en standardmässig inledning, där ett gäng glada ungdomar skall spendera en helg i en ödslig stuga, kickar filmen minst sagt in en annan växel. Oväntat och riktigt kul även om det kanske svajar lite mot slutet.  

Lugn och fin, lugn och fin… Jag älskar ”Office Space” lika mycket som ni gör. Rolig för alla som ser den; ohyggligt rolig för oss som har jobbat på kontor. Peter Gibsons nya attityd till jobbet efter hypnosen, chefen Lumbergh, underbara Milton, organisationskonsulterna Bob och Bob; allt är verkligen klockrent. Men… Personligen kände jag att filmen tappar lite när fokus flyttas från själva kontoret och till stöldkuppen hämtad från ”Stålmannen går på en krypto-nit” (1983). Fan, den titeln alltså… Även om slutet inte riktigt matchar den övriga filmens briljans kan jag ha överseendet med detta. Mmm-kay?

Åh, Michael Bay… Efter en stund in i ”The Island” trodde jag nästan att du hade gjort en mer nedtonad och… ja, faktiskt intressant film. För inledningen är det inget fel på. Skildringen av livet på den framtida (2019!) sterila kolonin skapar ett intresse att se vad som komma skall. Vad är egentligen ”The Island”, jordens sista utpost som några lyckliga få kan vinna en resa till? Ungefär samtidigt som Ewan McGregor (spoilervarning!) kommer på att han är en klon kommer även Michael Bay på att han gör just klonade filmer och inget annat. Resten av filmen bjuder således på action i dess dummaste form. Publiken fick tänka själva en liten stund i alla fall. Efter en halvtimme lämnas nämligen inget åt slumpen; när saker inte exploderar förklaras allt som händer i realtid genom in your face-dialog. 

Varningsklockorna börjar ringa vid flykten från kolonin när Scarlett Johansson utbrister ”Look, a door!” samtidigt som kameran filmar denna möjliga utväg. Subtilt. 

Efter ”X-Men Origins: Wolverine” (2009) hade jag inga höga förhoppningar om att någonsin få se en värdig järvadaption. Jag var inte toksugen på ännu en barnvänlig superhjälterulle som samvetslöst våldtar källmaterialet för att tjäna lite mer pengar på bio. Således blev jag lite förvånad när jag faktiskt gillade inledningen av James Mangolds ”The Wolverine”. Logan i fånglägret under andra världskriget följt av honom levandes som eremit i de kanadensiska skogarna; det hela var ändå lite lovande. Var det dags för en lite mer jordnära tolkning utan fjanterier? 

Från den punkten visar dock manuset var skåpet skall stå och tar oss både på en resa till Japan och till plothole-landet. Scenen på tåget skulle väl vara spektakulär men istället var man raskt tillbaka i ”Origins"-territorium. Skurkens masterplan skall vi inte gå in på för mycket. Låt oss bara säga att den MAKES NO FUCKING SENSE. Spoiler: Yashida ville åt Logans läkekraft och hade honom som gäst i sitt hem. Han lyckades även smyga in en high-tech parasit som hämmade Wolverines läkekraft för att därefter fejka sin egen död och mot slutet återkomma som Silver Samurai. Varför? För att sno Wolverines läkekraft. FFS, han hade en betydligt bättre möjlighet en timme tidigare i filmen men varför göra det lätt för sig?

Jag minns att jag verkligen gillade ”Vanilla Sky” när jag såg den på bio för nästan femton år sedan. När jag såhär ett antal år senare har sett om den två gånger misstänker jag att 2001 var ett magert filmår. Till en början är storyn rätt intressant; så länge vi svävar i ovisshet kring vad som egentligen försiggår funkar det hela fint. Efter ett par twistar för mycket känns upplösningen, som jag tydligen gillade när det begav sig, snarare rätt fånig. Flummig och fånig. Hur mycket jag än respekterar Tom Cruise känns det verkligen att det är just… Tom Cruise vi ser i filmen. Illusionen bryts liksom. Pluspoäng till Kurt Russell; scenen när hans karaktär (psykologen) börjar försvara sin existens är guld. 

Vad som börjar som en intressant thriller kring moraliska dilemman slutar med… något … Alltså lådan som de hade… Nä. Vattenkuben teleporterade honom till… Han som saknade halva ansiktet ville något… Han hade dött tidigare och…Experiment med…. Näsblod…  Satan vilken sörja till film ”The Box” är. Richard Kelly bevisade återigen att ”Donnie Darko” från 2001 (samma år som ”Vanilla Sky”, vad är oddsen?) var en bländande engångsföreteelse. Jag fattade inget av ”The Box” när jag såg den och ville heller inte fatta. När jag sedan försökte läsa om hur den hängde samman (ha!) tappade jag intresset efter tre rader. WTF?

Paul Verhoeven regisserar en lika delar labil som osynlig Kevin Bacon i rollen som läkare med seriöst gudskomplex? Det låter nåt det. Tyvärr förvandlas ”Hollow Man” efter en lovande inledning till en slasherfilm på C-nivå. Bacons rollfigur, som i inledningen på sin höjd var en halvarrogant pain in the ass, förvandlas på ett ögonblick till en redigt pervers våldtäktsman tillika massmördare. Att det briljanta forskarteamet han är ute efter verkar besitta en IQ motsvarande den dummaste fiskmåsen i fågelgänget ökar inte trovärdigheten nämnvärt. Synd på så rara ärtor… 

Hacking! Hugh Jackman i pojkbandsfrisyr! Omotiverad Halle Berry-nakenhet! John Travolta som ex-medlem i Hughs pojkband! Mer hacking! Efter en nervig och riktigt snygg inledning (bombscenen á la ”Matrix”) hade jag trots allt lite förväntningar på ”Swordfish”. Efter drygt tio minuter insåg jag att förväntningar är djävulens redskap. En obegriplig plot som desperat försöker framstå som smart och med några av de minst trovärdiga hacker-scenerna fångade på vita duken; ”Swordfish” spårade ur å det grövsta. 

Höjdpunkten i "Swordfish": Hugh hackar sig in i försvarsdepartementet på en minut i sann Keyboard Cat-anda. Samtidigt som han får ett blow job och har en pistol riktad mot huvudet.