Coffee & Kareem 2020

Barn har en tendens att inte gilla sina föräldrars nya partners, särskilt inte om det visar sig vara en inkompetent idiot som är raka motsatsen till sig själv. Så är fallet i ”Coffee & Kareem”, en ny Netflix-komedi som följer dessa två från osämja till acceptans.

Polisen James Coffee är den som kärat ner sig i den andres mamma, något som inte uppskattas av den lille hårdkokte Kareem. De två blir till slut intvingade i mitten av en konspiration och tvingas samarbeta för att ta sig ut levande. Det är ett samarbete som tar dem från sjaskiga motellrum, lagerlokaler fyllda med droger och strippklubbar där den lille ska lära sig prata med kvinnor.

Terrence Little Gardenhigh spelar unge Kareem och faller in i facket som barn ofta gör i komedier av liknande vulgaritet. Han svär och är högljudd, trotsar varenda auktoritet han stöter på och försöker komma undan alla livets konsekvenser genom att spela på andras osäkerheter. Tänk er Cartman från ”South Park”, fast kanske inte riktigt lika illa.

Någon annan som inte heller direkt undviker sitt givna fack är Ed Helms, har ni sett något med honom innan vet ni exakt vilken typ av karaktär James Coffee är. Han är vad man med all rätt skulle kunna kalla en tönt, samtidigt är han fullständigt inkompetent och på tok för osäker. Det har gått 11 år sedan ”Baksmällan” och Helms spelar fortfarande samma karaktär.

Någon som faktiskt ger sitt allt är Betty Gilpin, hon spelar en härligt kaxig polis som är bäst i distriktet. Hade alla i filmen gett sitt allt lika mycket som henne hade säkert hela filmen landat bättre. Samtidigt tror jag att Gilpin är inkapabel till att ge en dålig prestation.

Bortsett från henne är ingenting i ”Coffee & Kareem” vidare roligt faktiskt. Gilpin är bara det enbart på grund av skådespelartalang, inte manus. Majoriteten av skämten spelar på givna klyschor och stereotyper, men inget av det är vidare klipskt. Gardenhigh är bra på att spela karaktären som manuset ber honom att vara, särskilt med tanke på att han är så ung. Men det är långt ifrån roligt. Att basera en film kring en svärande unge som skriker opassande saker är inte längre kontroversiellt, därför är chockfaktorn motsatsen till rolig. Det känns bara gjort. Nackdelen är att filmen lägger alla sina kort på att vi ska skratta åt detta. När var till exempel den senaste gången ni hörde någon prata om ”South Park”? Med största sannolikhet rätt länge sedan, humor med opassande ungar är inte relevant längre.

Sen finns det ju filmer som förra årets ”Good Boys” som också förlitade sig mycket på att barn gjorde ”vuxna” grejer, men den filmen kontrasterade i alla fall det med hjärta och en del fina budskap om vänskap i ung ålder. ”Coffee & Kareem” vill säga något om låtsasföräldrar och deras relation till barnen de ärver, men det landar verkligen inte alls på samma sätt. Även fast det i grunden kunde blivit fint.

Men absolut, det är väl ändå en sammanhängande berättad historia om man ska ge filmen något. Regissören Michael Dowse ("Stuber") tar oss från början till slut utan några större svackor, det vill säga om man bortser hur fruktansvärt icke-rolig och emotionellt platt filmen är. ”Coffee & Kareem” är ingen katastrof, bara väldigt dålig.