Container 2006

Att se Lukas Moodyssons ”Container” är som att stiga ner i ett mörkt rum. Fotot är svartvitt och skakigt. Det påminner mest om en sådan där film man brukar se på konstutställningar. Ni vet de där estetiska uttrycken för smärta eller andra känslor som framställs på de mest absurda sätt. De där filmerna som man efter att ha tittat på i fem minuter börjar undra om inte konstnären skulle behöva lite mat, en kopp kaffe och framför allt socialt umgänge.

Jag tror att Lukas Moodysson kanske tittat lite för långt in i smärtans väsen den här gången. I scen efter scen får vi se Peter Lorentzon och Mariha Åberg vältra sig i skräp, tejpa för ansiktet och gömma sig under täcket. Till detta får vi i en och en halv timme höra Mariha Åberg framviska förvirrade och ångestladdade tankar. ”En kvinna i en mans kropp. En man i en kvinnas kropp. Jesus i Marias mage. Vattnet går. Det forsar in i mig. Jag kan inte stänga luckan. Mitt hjärta är fullt.” 

Stämningen är alltigenom sorgsen och full av hopplöshet. Inspelningsplatserna är väl valda och återspeglande. Filmen är bland annat inspelad i Tjernobyl och på en soptipp utanför Cluj i Rumänien. Filmen handlar verkligen om ångest, rädsla och ensamhet. Det handlar om personer som befinner sig längst ner, som är på gränsen till att inte orka längre. Människor som vanmaktigt har tappat hoppet och inte längre ser ljuset i tunneln.

Det är tydligt att Lukas Moodysson försöker beskriva sorgen på ett konstnärlig vis. Men det fungerar inte i det här formatet och framförallt inte under den här långa tidsperioden. En och en halv timmes malande är mer än vad jag klarar av. Och det otroligt dystra och tunga stämningen gör ju inte det hela lättare. Det blir outhärdligt att se.

Det behövs inte så mycket skådespeleri i den här filmen eftersom det mest handlar om enskilda scener. Tydligen hade Peter Lorentzon först tackat nej till att medverka. Det förvånar mig inte alls. Efter att Lukas Moodysson bönat och bett gav han med sig. Nu får vi istället se Peter Lorentzon i ett antal rätt förnedrande scener. Men vad gör man inte för konsten?

Jag tycker att Lukas Moodysson uttrycker sig ganska bra med orden:  ”Ni som inte tyckte om ”Ett hål i mitt hjärta” pga att den var ”konstig” ska akta er för den här filmen – den är ännu konstigare. Ni som inte tyckte om ”Ett hål i mitt hjärta” för att den var ”äcklig”/”våldsam”/”pornografisk”/”gapig” behöver inte vara rädda – den här filmen är någonting helt annat. Och ni fyra som tyckte om ”Ett hål i mitt hjärta” – ni är mina vänner. Men den här gången tycker jag att vi ska bli några fler. Kanske sju?”

Ja det är möjligt att sju stycken tycker om den här filmen. Jag tillhör i alla fall inte en av dem. Uppenbarligen var det många som höll med mig. På pressvisningen sitter journalisterna för att göra sitt jobb och inte av fri vilja. Ändå gick runt fem personer ut innan filmen var slut och en känd filmkrönikör framför mig nickade till. Det kan ha berott på att det var dagen efter Oscarsgalan men tyvärr Moodysson, det är ändå inte ett bra betyg. Ryck upp dig och gör något i stil med ”Fucking Åmål” och ”Tillsammans” nästa gång!