Corpus Christi 2019

Årets upplaga av Oscarsgalan har kommit och gått, men ännu har vi inte haft tillgång till alla de nominerade filmerna här hemma i Sverige. Den senaste som gör sig tillgänglig för oss är Polens nominerade bidrag till Bästa Internationella Film, ”Corpus Christi”.

Vi får följa Daniel som avtjänar ett straff på ungdomsanstalt. Det är gråa färgskalor i allt vi ser under filmens gång. Ljuset hittar dock vår huvudkaraktär i sitt andliga uppvaknande som han funnit under åren i de dystra förhållandena. Efter några scener finner Daniel sig äntligen frigiven och hamnar i en liten by där han av en sån där slump som man kan tro enbart händer i film blir misstagen som präst. Osannolikt eller inte har tydligen åtminstone en version av denna films sanning skett i verkliga livet. Oavsett, det är en lögn han såklart fortsätter med till relativ succé då han lyckas sätta liv i byn som domnat bort efter en tragedi som berört många invånare.

Nog känns allt ”Corpus Christi” så som man förväntar sig att en polsk Bästa Internationella Film-nominerad film ska kännas, den är tillsynes grå, dyster och benhård. Såklart är det mina egna fördomar, men den här filmen gör inte direkt något att utmana dem heller. Med det sagt menar jag inte att en grå, dyster och benhård polsk film behöver vara dålig, tvärt om. ”Corpus Christi” är bra, väldigt bra till och med. Den lyckas till stor del för att den faktiskt får in de där visuella gråskalorna även i handlingen. Det här är en sån film där ingen egentligen är riktigt genomgod. Alla, eller åtminstone många, visar sig ha motiv som inte enbart är goda. Inte minst våran huvudkaraktär som faktiskt utnyttjar tilltron som han fått av byn, många i församlingen förlitar sig till honom och biktar sina allra djupaste hemlisar.

Eftersom Daniel själv är långt ifrån den mest moraliskt rättfärdige personen ger han råd som många andra präster säkert inte skulle, och det funkar på många av kyrkans besökare. Bartosz Bielenia som spelar Daniel är en riktig högpunkt och tillåts verkligen spela mycket med sin blick tack vare långa oklippta tagningar på hans ansikte. Det är inte en underdrift att det här är hans film, regissören Jan Komasa (”Suicide Room”) har gjort helt rätt val här att tillförlita sig på sina skådespelares talang. Hur den här polska byn vaknar upp tack vare Daniels osanningar sätts såklart på sin spets när allting inte helt oväntat till slut kommer ut. Jag ska inte säga så mycket mer än det, men hur byns egen rättfärdighet då vänds tillbaka på dem är fruktansvärt starkt.

Komasa utmanar som nämnt inte direkt bilden av vad den här typen av film normalt sett ses som, och nog kan den kännas lite väl långrandig ibland. Det är inget direkt som sticker ut som onödigt, överflödigt eller ens obefogat, men jag kan tycka att en lite kortare speltid hade gjort ”Corpus Christi” gott. En tillbakadraget toppen-ensemble ledd av Bielenia gör dock det hela något lätt värt att se, även om filmen kanske hade klarat sig med enbart 49 nyanser av grått.