Cry Macho 2021

"Cry Macho” är löst baserad på en roman av N. Richard Nash från 70-talet, som i sin tur baserats på hans osålda filmmanus, som han därefter tillsammans med Nick Schenk skrivit om till ett filmmanus igen. Resultatet är en slags moderniserad västern-rulle som handlar om den före detta rodeostjärnan Mike Milo (Clint Eastwood) vars karriär fått ett abrupt slut efter en skada, och ersatts av en tillvaro med sprit och piller.

Året är 1979 och Mike dyker upp sent som vanligt till Howard Polks (Dwight Yoakam) ranch där han nu jobbar, men Howard har fått nog och avskedar honom - bara för att återanställa honom för ett specialuppdrag. Howard vill att Mike ska åka till Mexiko och kidnappa sin tonåriga son eftersom dennes labila mamma Leta (Fernanda Urrejola) inte kan ge sonen ett tryggt hem. Mike säger motvilligt ja då han är skyldig Howard tjänster.

Upplägget är tydligt och klart men tonen svajar från början och snart falnar även realismen - hur ska denne tufft muttrande och svärande men ack så fysiskt bräckliga gamle man lyckas smuggla ut en motvillig tonåring? Från Mexiko? Och det tar inte lång tid innan trovärdigheten faller pladask.

Leta (ung och snygg) försöker genast förföra Milo. Milo säger nej för han har ett uppdrag att utföra. Han måste hitta sonen som lever ett tufft liv på gatan och håller på med tuppfäktningar, vilket han gör med en gång. Sonen heter Rafa (Eduardo Minett) och har en tupp som heter Macho, vilket ger rum för en del tänkvärda dialoger om vad Macho egentligen betyder samt några småcharmiga scener med tuppen i centrum. Men mamman skickar sina unga starka livvakter efter dem för Rafa tillhör henne, även om hon inte vill ha honom.

Filmen känns som en märklig blandning av snällt tillrättalagda, gammaldags Disneykaraktärer (du ska få en häst, Rafa, alla pojkars högsta dröm) och hårdkokt Tarantinosnack (hot om vad som händer unga pojkar i fängelset, Rafa som nämner i förbifarten att han utnyttjats av mammans kompisar, och Mike som går runt och muttrar “a**holes” i princip hela tiden). 

Men när Mike (med svårighet) höjer sin gammelmansnäve och slår ner den unge muskulöse livvakten, eller vigt rider in vildhästar som sparkar bakut och stegrar sig i rodeostil fast han knappt kan gå upprätt, känns det så overkligt att det nästan blir plågsamt att se. Likaså när Mike sedan träffar den moderliga Marta (Natalia Traven) och tycke uppstår, finns där å ena sidan mycket värme och charm, men trovärdighetsproblemen kvarstår - för även Marta är betydligt yngre än Milo och varför hon omgående börjar tråna efter honom är inte helt uppenbart, även om ömsinta situationer uppstår allteftersom som kanske gör det mer försvarbart.

Manuset har tydligen legat på hyllan i årtionden och det är kanske ett av problemen. Hade filmen spelats in då hade den kanske varit mer relevant? Eastwoods ålder hade åtminstone bättre matchat Milos karaktär och rättfärdigat både slagsmål, rodeo och de trånande kvinnorna. Men allt det övriga i handlingen från de papperstunna karaktärerna till hur enkelt alla bitar faller på plats? Filmen har nog med värme och charm för att inte få bottenbetyg, men i övrigt rullar den rätt så obemärkt förbi.