Cyrano 2021

Historien om Cyrano de Bergerac, efter Edmond Rostands 1800-talspjäs, har filmatiserats otaliga gånger med alla från Steve Martin till Gerard Depardieu i huvudrollen. Detta är dock första gången man filmatiserar scenmusikalen av Erica Schmidt som även skrivit manus. Den största skillnaden denna gång är att istället för att titelkaraktären har en karaktäristiskt stor näsa så spelas han denna gång av kortväxte Peter Dinklage.

 

Dinklage har blivit ett riktigt hushållsnamn via ”Game of Thrones” även om han imponerat redan sedan genombrottsrollen i charmiga indierullen ”The Station Agent”. Han är troligen Hollywoods mest framgångsrike och kändaste kortväxta skådespelare. Men det är långt ifrån endast hans storlek som gör honom intressant. Han har en fantastisk förmåga att balansera trovärdiga dramatiska känslor med effektivt torr humor. Han har en otrolig kraftfull energi som slungas ut ur filmduken och träffar biopubliken.

 

Detta bevisas inte minst här, där han har en av sina få men desto mer välförtjänta huvudroller. Som titelkaraktären är han en kaxig men likväl ödmjuk som soldat som värnar om konst som teater och poesi så pass att han är villig ilsket avbryter överspelade teaterstycken till skådespelare och publiks förtret. Men han är samtidigt ingen pretentiös ordbajsare - han kan problemfritt försvara sig när han hamnar i trubbel. Att se Dinklage ena sekunden sjunga ur sitt hjärtas kärlek och sorg för att i nästa delta i vilda svärdstrider är inte bara en påminnelse om hans häftiga filmstjärnekvalitéer men också hur han snuvades på en Oscarsnominering.

 

Den välbekanta huvudintrigen är dock möjligen aningen tunn och småfånig: Cyrano är olyckligt förälskad i vackra Roxanne (Haley Bennett) som själv fått upp ögonen för stilige soldaten Christian (Kelvin Harrison Jr.). Denne är dock hopplöst obegåvad när det kommer till att utrycka sig poetiskt och romantiskt, så Cyrano får hoppa in som en slags spökskrivare och hjälpa Christian att charma Roxanne - med sina ord.

 

Det är en film som kräver lite tålamod till en början. Musiken och koreografin är inte riktigt av publikfriande ”Mamma Mia”-typ och första halvan är lite mer ojämn och långdragen än den andra. Men det är en proffsig produktion där inte minst den Oscarsnominerade kostymen står ut. Det är också fint att man valt begåvade skådespelare som faktiskt kan sjunga istället för stora stjärnor (även om det kan ha bidragit till filmens misslyckande på biograferna). Samtliga gör bra ifrån sig men det är ändå Dinklage som både stjäl och lyfter filmen - en insats som lyckas vara både varm, rolig och gripande.

 

Andra halvan som utspelas i trettioåriga kriget är aningen starkare med mer dramtiskt tyngd och utrymme för snyftmoment såväl som en rörande avslutning. Här finns också ett särskilt finstämt musikalnummer med inhopp av riktiga singer-songwriters, inklusive Oscarsvinnaren Glen Hansard (”Once”). När eftertexterna väl rullar finner man sig mer berörd än man först trodde och förlåter utan problem första halvans mindre spännande stunder. Det är absolut en av ojämna regissören Joe Wrights sevärda titlar (speciellt efter misslyckade ”The Woman in the Window”) men det är mest om än inte bara tack vare Dinklage. En strålande stjärna som kan få oss att snyfta till något så banalt som en romantisk musikal.