Daddy's Home 2 2017

När MovieZines recensent gav 2015 års ”Daddy’s Home” lägsta betyg gjordes det med de hårda orden ”Will Ferrells sämsta film”. Om det kan man såklart tycka som man vill, men att filmen, ironiskt nog, kom att bli Will Ferrells mest inkomstbringande är ett faktum. Att vi nu får en uppföljare är med andra ord inte så konstigt.

Personligen tyckte jag att det var ganska kul att se den torra styvpappan Brad (Will Ferrell) och den tuffa pappan Dusty (Mark Wahlberg) tävla om barnens gunst. Däremot kunde jag stämma in i kritiken att filmen mest upprepade samma skämt om och om igen tills det inte var kul längre.

Regissören och manusförfattaren Sean Anders har så klart varit medveten om problemet och inför ”Daddy’s Home 2” har och han och medförfattaren John Morris ansträngt sig för att skruva till konceptet. Inte nog med att Dusty och Brad (som har blivit bästa vänner och ”co-dads” sedan fejden i den förra filmen) har varsin familj den här gången – när de för barnens skull bestämmer sig för att fira jul kommer deras pappor på besök!

In kommer John Lithgow och Mel Gibson. Liksom sina söner är de varandras diametrala motsatser: Den ena mjuk, kärleksfull och närvarande – den andra hård, känslokall och frånvarande. Dusty och Brad kunde lära av varandra inom loppet av en timme och fyrtio minuter, men deras pappor kan väl aldrig komma överens? Eller?

Än så länge ligger filmen farligt nära en trött upprepning av den första. Inte minst när farföräldrarnas särpräglade uppfostringsmetoder sakta men säkert drar upp gamla konflikter till ytan. Men så fort den stora familjen packar in sig i två bilar och ger sig iväg till den hyrda fjällstugan förstår vi att ”Daddy’s Home 2” har siktet på något annat: Den vill bli en julklassiker.

Räkna alltså med slapstickskämt som involverar julbelysning, snöbollskrig och visdomar om familj och försoning. Vi får följa med familjen i skidbacken, när de ska ut och fälla granen och – så klart – på julaftons morgon när den dramaturgiska upptrappningen har nått sin kulmen och allt känns hopplöst.

Brads fru Sara (Linda Cardellini) har visserligen fått lite mer att göra sedan sist, men hennes främsta uppgift är fortfarande att himla med ögonen när männen larvar sig och hittar på galna upptåg. Och upptåg blir det! Innan eftertexterna rullar hinner folk bli skjutna, elektrifierade, skållade med varm chockad och mycket mer. Barnen har sina egna sidohistorier som ofta kretsar krig taffliga närmanden, första kyssen och rekordusla pappa-råd.

Det är alltså en stor familj vi har att göra med och alla ska ha sin stund i rampljuset – men i slutändan är det fortfarande samspelet mellan Ferrell och Wahlberg som ger de mest minnesvärda skratten. För även om filmen inte bjuder på så mycket som en tillstymmelse till originalitet finns det en del skämt som träffar där de ska. Att vi förväntas gapskratta vid blotta åsynen av män som visar känslor känns kanske inte så fräscht, men filmen gör åtminstone några självmedvetna försök att ursäkta sina mörkare stunder med någon slags sensmoral.

Att Mel Gibson – som nu ska återlansera sig själv efter år av alkoholism och skandalösa uttalanden – är med i en film som handlar om att växa som människa och förtjäna en ny chans är naturligtvis inte slump. Om pepparkakorna har gjort honom snäll återstår att se, men när det kommer till hans fysiska närvaro i filmen tycker jag att han passar bra i rollen som den buffliga alfahanen – även om hans karaktär är mer osympatisk än rolig.

På tal om sensmoral. Med sina tidigare filmer ”Horrible Bosses” och ”Familjetrippen” har Sean Anders satsat på vulgärare och lite råare ton, men här är det verkligen familjemys som gäller, och när säcken börjar knytas ihop är det svårt att inte bli provocerad av hur sentimentalt och kladdigt det blir. Om filmen är som bäst när den är oväntat elak, är den som sämst när julstämning ska kanaliseras genom allsång och kramkalas.