Dagboken - Jag sökte dig och fann mitt hjärta 2004

Vi anar, och får snart bekräftat att dessa två berättelser rör samma människor i olika skeden av livet. Vi får ta del av parets möte och sommarförälskelse i Seabrook, hotet mot deras kärlek: klasskillnader och konventioner, och den för genren obligatoriska separationen. Upplösningen känns inte helt given då den unga damen träffar en ny, mer ”lämplig” man än den förstnämnda, kroppsarbetande förälskelsen. Den lämplige är dessutom sympatisk och fager, realistiska gråskalor alltså. Ett intressant inslag i en genre som annars är bra på svart-vita skildringar.

Det unga paret Noah och Allie spelas av Ryan Gosling och Rachel McAdams som gör fina och okonstlade tolkningar av sina karaktärer. Gosling, som man tidigare kunnat se i bland annat storslagna ”The Believer”, bevisar åter sin skådespelartalang när han som hundvalpsögda Noah öppnar upp en helt ny värld, fylld av spontanitet och poesi, för Allie. Kanadensiska McAdams, som spelade elaka, fåfänga Regina i ”Mean girls”, besitter en otrolig karisma och spelar sin roll med självklarhet. Klockrent, som någon sportkommentator kanske skulle ha sagt. Man ifrågasätter aldrig valet av Gosling och McAdams som bidrar till att förstärka filmens budskap om att våga följa sin känsla, sitt hjärta.

Noah och Allies äldre upplagor spelas av James Garner respektive Gena Rowlands (som för övrigt är regissören Nick Cassavetes mor), båda lovordade veteraner med gedigna rollistor. Och visst sköter paret sig exemplariskt i sitt subtila skådespeleri. Ändå är det något kring denna presensstory som känns fel. Kanske är det just själva storyn, kanske lyser det amerikanska idealet för äldre kärlek igenom för mycket? Kanske är Rowlands lite väl välmejkad i sin roll som Alzheimerdrabbad? Hos mig går nutidshistorien i vilket fall inte hem. Jag är glad att större delen av filmen utspelar sig under 40-talet. I South Carolina. Med Gosling och McAdams.

Det finns en hel del i filmen som ställer sig bakom romantikens avståndstagande från förnuft, kontroll och konventioner. Bara en sådan sak som att stad och natur ställs emot varandra är ett sådant inslag, liksom det faktum att känsla vinner över förnuft. ”Dagboken” är en story som lätt skulle kunna få en läskigt sliskig touch om fel regissör fick ta kommando över filmskapandet. Men Cassavetes med crew medverkar till att resultatet kan få den mest skeptiske att konvertera till obotlig romantiker. Åtminstone för en liten stund.