Dark Shadows 2012

"Dark Shadows" var en populär TV-serie som blev kult när den slog igenom på 60-talet och följdes av två filmversioner med samma skådespelare (varav flera gör gästspel i denna). Nu har Tim Burton, en gång mästare på den här typen av gotiska miljöer, uppdaterat historien med en påkostad samling skådespelare och specialeffekter.

Burtons envisa huvudrollsfavvo Johnny Depp spelar Barnabas Collins, en 1700-talsplayboy som krossar hjärtat på hembiträdet och häxan Angelique (Eva Green). Hon hämnas genom att både lura hans älskade till en tidig död och förvandla honom till vampyr varpå han förvisas till en förseglad grav. 200 år senare grävs han oavsiktligt upp och förenas med sina ättlingar i deras nedgångna hus. När han upptäcker att Angelique inte bara lever utan utkonkurrerat hans familjs firma så inleds en våldsam kamp.

Det är en otrolig lättnad att se Burton, och Depp för den delen med, återvända till svart, dimmig och bloddrypande skräck som (med undantag för udda musikalen "Sweeney Todd") varit frånvarande en längre tid i den på senare år mer barnvänliga Burtons CV. Hans stjärna Depp, som slitit ut sitt varumärke med en rad bleka filmer och roller (inklusive några piratuppföljare för mycket), har här tacksamt nog fått en lite rejälare karaktär att bita i (ordvits ej avsiktlig).

Filmen har egentligen alla förutsättningar att lyckas. En solid story, musik av Danny Elfman, en budget som tillåter fräsiga effekter och fantastisk scenografi samt en väl utformad drömensemble med några riktigt stabila namn. Problemet är bara att den så uppenbart bygger på en serie där karaktärer och historier fått god tid på sig att utvecklas. Här stressas allt fram, det finns inte tid nog och det är knappt ens att huvudintrigen med Barnabas och Angelique får tillräckligt utrymme. Guvernörskan spelad av Bella Heathcote introduceras som filmens hjältinna men hennes speltid är så begränsad (särskilt sista halvtimmen) att hon förblir en biroll ("Alice i Underlandet"-syndromet gör sig påmint).

Burton har dessutom lite svårt att växla mellan filmens svärta och de mer, ofta ganska billiga, komiska delarna. När det handlar om vampyrer, häxor och svart magi så vet Burton vad han gör men själva kulturkrocken mellan Depp och 1970-talets flummiga hippiesamhälle känns mer som en vänlig kompromiss mot hans yngre publik. Det blir lite svajigt och ojämnt om än aldrig direkt tråkigt, och visst finns det både charm och stundtals lite kuslig stämning.

Vad som får filmen att fungera är att Burton verkar vågat ta lite risker, särskilt skådespelarmässigt. Depp må ha huvudrollen men är något annat än en lustigkurre i hatt och den alltför sällan använda Eva Green är fantastisk som überbitchig häxa med en garderob av det fräckare slaget. Proffs som Michelle Pfeiffer, Jackie Earle Haley, Jonny Lee Miller, allt mer lovande Chloe Moretz samt Mrs. Burton själv, Helena Bonham Carter gör vad de kan med sina mindre (nedklippta?) roller. (Den senares filmöden i sin mans filmer kan för övrigt snart liknas med gialloregissören Dario Argentos behandling av gamla flickvännen Daria Nicolodi.)

Det är harmlös underhållning i lyxförpackning med en lagom dos av både humor och skräck. Man hade bara önskat att Burton tagit i lite mer, särskilt inom den sistnämnda kategorin. Och möjligen vågat gå ifrån originalet för att kunna kapa en eller två onödiga sidohistorier. Men visst är det ett steg i rätt riktning, bort från de snälla barnsagorna och in i den mörka, hotfulla värld som Burton en gång i tiden briljerat i.