Dawn of the Dead 2004

”Hollywood vill bara tjäna pengar”, ”Vart är alla nya, originella idéer?”. Oftast väljer jag att ignorera denna fördomsfulla massa och ge filmen en chans innan jag säger något. Men för en gångs skull måste jag erkänna att de hade rätt. För att tjäna pengar på ett gammalt koncept man dammat av, några ruttna zombier man försöker blåsa liv i igen (!), det måste vara nya ”Dawn of the Deads” absolut enda syfte. Här har man inte ens brytt sig om att försöka göra en anständig film.

”When there’s no more ideas in Hollywood… The dead will walk the earth, again, and again, and again!”

(En liten ordlek med filmens tagline, för er som inte hängde med där…)

”Dawn of the Dead” var en film jag verkligen såg fram emot att se. Trailern framkallade rysningar längs ryggraden bara den, vilket inte hör till vanligheterna hos mig. Men tyvärr blir man alltför ofta lurad av bra trailers.

Sjuksköterskan Anna kommer hem efter en lång och utmattande arbetsdag bara för att till sin förvåning upptäcka att den rara grannflickan förvandlats till en blodtörstande zombie. När maken blir biten och även han omvandlad, börjar det bli dags att lämna huset tycker hon. Anna kastar sig i bilen, trycker gasen i botten och ser till sin förvåning den förödelse som uppstått i hela hennes kvarter – där allt fler av hennes grannar blivit till levande döda. När hon efter en vansinnesfärd längs en motorväg krockar med ett träd blir hon upphittad av polismannen Kenneth (Ving Rhames). Han och en grupp andra överlevande är på väg till det närliggande shoppingcentret för att söka skydd.

Allt detta cirka tio minuter in i filmen. Och därtill hinner Sarah Polley få en naken duschscen, inte illa.

När sällskapet på fem kommer fram till köpcentret har de hunnit bli åtta. Och efter ett tag är de ett tjugotal. Att det är alldeles för många personer att lära känna, eller överhuvudtaget hålla reda på behöver inte ens nämnas. Det är till och med omöjligt att ens försöka gissa vem som kommer dö först. Å andra sidan bryr man sig inte speciellt mycket. Kan inte alla bli uppkäkade snart så jag får gå hem…?

Tiden på köpcentret fördrivs med att servera sig själv från cafeterian, spela schack med en överlevande på ett tak 200 meter bort som man kommunicerar med med hjälp av stora tavlor och kikare, prova kläder såklart samt skjuta en och annan zombie som lyckats ta sig in. Men så småningom kommer man på att här kan man ju inte stanna för evigt. En flyktplan börjar ta form.

Det känns som om någon klippt bort 20 minuter i början och i slutet från vad som hade kunnat bli en schysst zombierulle. För vi får ingen förklaring till varför det som händer händer, och inte heller får vi en tillfredsställande avslutning på det hela. Det är bara massa zombies som springer runt och ser hungriga ut. Det är liksom... allt.

”Dawn of the Dead” är ingen ny ”Resident Evil” eller ”28 dagar senare”. Den ger underhållning för stunden, men inte mer. Att se Jay Leno som zombie få skallen skjuten i småbitar är riktigt kul. Och ett par scener är riktiga nagelbitare. Det är visserligen inte tillräckligt för att slösa bort värdefulla biopengar på, men du har i alla fall en hyfsad videokväll att se fram emot om ett halvår.