Zack Snyders 11 filmer rankade från sämst till bäst

Mycket kan man säga om filmskaparen Zack Snyder. Förutom att vara kungen av slow motion har han även kommit att bli galjonsfigur för en av populärkulturens mest ihärdiga och gränslösa fanbases. Oavsett om man tycker att han är ett missförstått geni eller personifieringen av allt som är fel med dagens filmskapande (vilket verkar vara de enda två förhållningssätt som folk verkar ha kring honom) så kan man i alla fall enas om att det åtminstone finns någon form av divergens hans filmer emellan.

 

Så i samband med hans nya Netflix-projekt, den tvådelade storsatsningen “Rebel Moon”, låt oss ta en titt och rangordna samtliga filmer i Zack Snyders filmografi.  

 

 

 

En film som man knappt vill räkna till listan med tanke på omständigheterna, men eftersom den ändå hamnar längst ner så spelar det inte så stor roll. Snyders insats med vad som skulle bli Warner Bros. och DC:s svar på “The Avengers” blev ett avhugget sådant till följd av en personlig tragedi för Snyder, och filmen färdigställdes istället av studion och – ironiskt nog – “The Avengers”-regissören Joss Whedon. Vad Whedon fick ihop av Snyders rester är inget annat än en osammanhängande röra som lämnat en svart fläck hos alla inblandade. 

 

 

 

Efter framgångarna med sina första serietidningsadaptioner valde Snyder att testa lyckan med en helt egen idé. Men nog hade han gjort bäst i att låtit denna berättelse ligga kvar under ett par fuktiga kalsonger i sitt pojkrum där han troligtvis hämtade dem ifrån. För även om Snyder själv vill hävda att det finns en feministisk touch och samhällskommentar i hans “Inception på bordell”-story, så känns detta hopkok av tv-spel, krigsfilm, zombieaction, samurajer och lättklädda animeflickor mest som en tonårspojkes våta dröm.

 

 

 

Ett annat missriktat hopkok av filminfluenser är Snyders senaste storsatsning på Netflix. Efter att ha lämnat superhjältevärlden hos DC bakom sig behövde han en ny sandlåda att leka i, och varför då inte skapa en själv? I denna fantasifulla rymdopera hämtas tydliga influenser från “Star Wars” och “De sju samurajerna”, men även inspiration från allt från “Sagan om ringen” till “Avatar”. Snyder plockar allt möjligt från de stora äventyrsfilmerna utan att bidra med så mycket själva, vilket gör första delen av “Rebel Moon”-sviten till ett visuellt slående men innehållslöst äventyr.

 

 

 

Efter att ha gjort en lyckad remake av en av historiens mest ikoniska zombiefilmer (mer om den högre upp på listan), fick Snyder blodad tand för de odöda och återvände till de vandrande likens värld efter sina superhjälteäventyr. I “Army of the Dead” blandar han allt från “Aliens” till “Ocean’s Eleven” när en heist i ett zombieinfesterat Las Vegas står i centrum. Efter år av söndermjölkade “The Walking Dead”-säsonger känns zombiegenren lika levande som sina antagonister, och Snyder lyckades tyvärr inte blåsa särskilt mycket liv i den, även om det är en annorlunda och stundtals underhållande kontext för zombieaction.

 

 

 

Så var det den där filmen med ugglorna. Titeln man måste göra en double take vid när man synar regissörens filmografi. Snyders adaption av Kathryn Laskys bokserie är och förblir ett enigma i jämförelse med hans övriga verk, men inte nödvändigtvis ett negativt sådant. Precis som andra hypervisuella regissörer, som Wes Anderson, tillåter den animerade filmens värld en annan typ av frihet att jobba med. Ga’Hoole-ugglornas äventyr må vara i det mörkaste laget för barnen (vilket gör det oklart vem den här filmen egentligen är till för?) men låter Snyder leka loss i en spännande ny värld.

 

 

 

Efter att hashtaggen #ReleasetheSnyderCut förpestat sociala medier åren efter besvikelsen med “Justice League” fick Zack Snyder till slut chansen att färdigställa sin originalvision. Med både nyinspelningar och digitala omputsningar blev filmen dubbelt så lång och minst dubbelt så bra. “The Snyder Cut” var en klar förbättring från den sönderhackade föregångaren, där både stora och små justeringar får karaktärsdynamik att fungera bättre, emotionella svängningar att landa smidigare och episka sammanslagningar utrymme att kännas just episka.

 

 

 

Snyders första inträde i det som skulle komma att bli DCEU är till dags dato en av de mest lyckade inslagen i det brokiga filmuniversumet. Fansen var när det begav sig kluvna till den mörkare tonen kring superhjältarnas superhjälte, men Snyders mer jordnära angreppssätt var precis det som fick denna nytolkning att lyfta. Framför allt var valet att hantera Superman som det han de facto är, en utomjordning, som gav filmen en säregen touch. Och man kan inte sticka under stol med att Henry Cavill var ett utmärkt val som mannen av stål.

 

 

 

Filmatisering av Frank Millers serieroman med samma namn var filmen som verkligen satte Snyder på kartan, och vars visuella stil kom att bli synonym med regissören genom hela hans karriär. Denna fiktiva tolkning av slaget vid Thermopyle fick sig en extra boost av fantasi och kreativitet när Snyder vred sepiafiltret och machotonen till max. Många har hackat ner på filmen för sin överdådiga action, endimensionella karaktärer och fokus på blänkande magrutor, men det Snyder gjorde här var action av ett sällan skådat slag som skulle influera serietidningsadaptioner långt framöver (på gott och ont).

 

 

 

Här kommer den, listans kanske största chockvåg, som kommer att få kommentarsfältet att svämma över av glåpord. När jag såg “Dawn of Justice” första gången var det på en pressvisning innan några som helst reaktioner från omvärlden hade landat. Jag var smått lyrisk efter visningen och trodde att nu vänder det för Snyder. Dagarna som följde blev snarare startskottet på det motsatta. Världen har inte varit nådig mot Snyders superhjältemashup, och för det kommer Gud att döma er vid pärleporten. 

 

Skämt åsido, “Dawn of Justice” är i mitt tycke ett fenomenalt stycke superhjälteepos – som växer sig ännu starkare i sin förlängda version. Ben Afflecks Batman är en av de bästa inkarnationerna vi sett på vita duken, Hans Zimmers score ihop med Junkie XL droppar banger efter banger, och Snyders fascination för superjältemytologi och gråzonen mellan gott och ont fångas på bästa sätt. 

 

 

 

I Zack Snyders långfilmsdebut förvandlas George A. Romeros antikapitalistiska zombieklassiker till en actionfylld blodfest, men det är absolut ingen nedgradering. Med manus av James Gunn (som ironiskt nog skulle ta över hans roll som huvudvisionär för det framtida DCEU) skapade Snyder en modern skräckklassiker full av mörk humor, färgglada karaktärer, tryckande spänning och blodig action.  

 

Jämfört med den nutida Snyder känns “Dawn of the Dead” återhållsam i sin visuella stil, samtidigt som spår av hans säregna hyperestetiska framtoning går att ana. Filmens fenomenalt nerviga inledning ihop med den träffsäkra öppningstexten hör till en av favoriterna, kanske någonsin.

 

 

 

Snyders magnum opus hittas i den enligt utsago ofilmbara serieromanen av Alan Moore och Dave Gibbons, som Snyder faktiskt lyckades förvandla till en av de bästa superhjälteskildringarna i modern tid. Mycket av filmens storhet går visserligen att härleda till dess förlaga, men Snyders trogenhet till – och tolkning av – källmaterialet är också en viktig ingrediens till framgångsreceptet. 

 

Serierutorna har nog aldrig kommit till liv så till den grad de gjorde här, och allra mest oväntat var nog att Moore och Gibbons dystopiska satir gifte sig väl med Snyders bombastiska stil. Ett mästerstycke i modern superhjältemytologi som nog Snyder aldrig kommer att trumfa.