Day After Tomorrow 2004

Massiva tornados, snöstormar och översvämningar drabbar plötsligt vår kära planet. Människor flyr i panik, experter gnuggar hjärncellerna i jakt på en lösning, medan hela städer jämnas med marken. Mitt i kaoset finns klimatologen Jack Hall, som måste ta sig till New York och sin son Sam, som befinner sig i New York, ett av de värst drabbade städerna. Sam och hans vänner har under en plötslig översvämning lyckats hitta det absolut lägsta huset på hela Manhattan, ett bibliotek. Tillfällig sinnesförvirring, kanske? Vem vet. Där gömmer de sig nu och slåss om vilka böcker som får och inte får brännas, för värmens skull.

Att basera en film på en bok är inte alltid lätt. Att basera den på ”The Coming Global Superstorm”, som inte är mycket mer än ett möjligt framtidsscenario som beskriver hur jorden drabbas av en ny istid, är nog inte heller speciellt smart. Storyn är lövtunn, och desperat försöker regissören Roland Emmerich att skapa spänning och dramatik genom att klämma in korta bi-historier här och var. Som den cancersjuke pojken på det övergivna sjukhuset, som inte kan flyttas utan en ambulans. Eller de blodtörstiga, dataanimerade vargarna (som faktiskt var ganska läskiga men som kändes något felplacerade i denna typen av film).

Det är lite komiskt hur en sådan sak som ”globala klimatförändringar” endast tycks drabba Amerika. Vi ser i och för sig en bakgata i Tokyo som drabbas av en hagelstorm, det tar en halv minut. Annars är det bara USA, ja till och med bara storstäderna där som råkar illa ut. Jag kan stå ut med filmer där USA räddar världen – vill Sverige ha en film där Sverige räddar världen så får Kjell Sundvall ta sig i kragen och fixa en. Men när Emmerich hellre trashar Hollywood-skylten än låt säga Paris, så blir det rätt fånigt. Låt er inte luras av det snötäckta Eiffeltornet eller Big Ben som figurerar på några av bioaffischerna. Enda gången vi får se den minsta skymt av Europa är på kartor och dataskärmar, och vi får bara anta att lika hemska saker händer här.

Det är inte svårt att se vart filmens 125 miljoner har hamnat – dem har man i alla fall inte slösat på skådespelarna. Dennis Quaid och tv-skådisen Sela Ward var det enda man fick fram, vilket knappast är till filmens fördel. Quaid anstränger sig verkligen, han vill så gärna vara den där actionhjälten, den misstrodde forskaren samt inte minst den hittills ständigt försummande fadern. Tyvärr är han inte speciellt trovärdig i någon av rollerna. Unga Emmy Rossum och Jake Gyllenhaal försöker göra det bästa av ett taskigt manus – kärlekshistorien som Emmerich skapat åt dem känns riktigt pinsam emellanåt och spänningen dem två emellan är lika bortblåst som den tidigare nämnda Hollywood-skylten.

Jag hade liksom många andra höga förväntningar på ”Day After Tomorrow”. Men allt det här har vi ju sett förut. Städer har förstörts i ”Independence Day”, ”Armageddon” och ”Godzilla”, och Emmerich själv står bakom två av de tre filmerna. Han om nån borde veta bättre. ”Day After Tomorrow” kommer inte att ta dig med storm, men den är heller inte en fullkomlig katastrof - den hade bara kunnat gjorts så mycket bättre.

Och just det, specialeffekterna? De är skitsnygga!