Daybreakers 2010

Bröderna Spierig har tydligen arbetat på den här filmen sedan början av 2000-talet. En smått fantastisk bedrift med tanke på den urvattnade soppa till vampyr-science fiction som de serverar efter alla år. Att de lyckats få duktiga skådisar som Ethan Hawke, Willem Dafoe och gamle favoriten Sam Neill att ställa upp för att levandegöra deras finniga tonårsvision är även det en smula förvånande.

Kanske borde man anat att något gått snett när det första man får se är en skrikande fladdermus som flyger förbi kameran på ett oj-nu-ska-vi-skrämma-med-höga-ljud-sätt. Ett billigt trick som upprepas minst tre gånger under filmens gång och ger en fingervisning om vilka ambitionerna de goda bröderna lägger sig på.

Storyn då. Året är 2019 och ett virus har förvandlat större delen av mänskligheten till tvättäkta, blodsdrickande vampyrer. Vampyrerna har tagit över samhällsapparaten och styr  regering, polis och militär. Här och var finns små grupper av människor som klarat sig från smittan och de är naturligtvis hett villebråd för den blodtörstiga massan. Vampyren Edward Dalton (Ethan Hawke) är en forskare som inte klarar av att dricka människoblod och letar efter en syntetiskt ersättning. Hans genomonde chef Charles Bromley (Sam Neill) uppmuntrar honom men har en helt annan, och betydligt mindre ädel agenda. När så Dalton en dag av en slump stöter på en grupp överlevande människor kastas han i en spiral av händelser som kommer att få ödesdigra konsekvenser.

Det går faktiskt inte att nog poängtera hur fånig historien är. Ja, jag förstår mycket väl vad bröderna Spierig försöker göra här. Vampyrerna ska naturligtvis vara en allegori resursfördelning och förtryckande regimer men det är så tandlöst genomfört att jag mest sitter och gapar i förundran över vad bröderna egentligen gjorde under alla år.  I filmens första halva finns ett försök att klä den framtida världen i en klassik noirliknande 1940-talsstil. Det är beundransvärt men även det faller platt till marken när det ser ut som om kostymerna är tagna från en avpolleterad tv-såpa. Och efter halva filmen verkar bröderna helt enkelt ge upp retrostilen och låtsas om att den aldrig funnits. Knappast "Dark City"-klass här inte.

Skådespelarna verkar ta det hela med en klackspark men inte ens det lyckas riktigt, mest tack vare den genomruttna dialogen. Ethan Hawke ser ut som en ledsen hundvalp under första delen av filmen för att sedan spänna ögonen i kameran och lägga sig an med ett Keanu Reeves-liknande kroppsspråk. Det klär honom inte. Willem Dafoe som motståndskämpen Lionel "Elvis" Cormac öser ur sig oneliners som fladdrar lite desperat innan de faller döda till marken. Den enda som kommer ur den här soppan med något som liknar ära i behåll är den gamla favoriten Sam Neill som spelar över som Bela Lugosi i rollen som slemmig ärkeskurk.

När inte heller actionscenerna levererar, effekterna ser billiga ut och storyn spårar ur allt mer så finns det inte mycket kvar av "Daybreakers". Visst finns det några scener här och var som fungerar skapligt men de är alldeles för få. Genreöverskridande film är bra. Jag älskar science fiction-film och gillar vampyrgenren, men efter att ha genomlidit två timmar av den här filmiska härdsmältan hoppas jag innerligt att det dröjer länge innan någon får för sig att upprepa konsstycket.