Den enda vägen 2017
Synopsis
Bröderna Michel och Alex blir brutalt beskjutna på öppen gata. Alex blir svårt skadad och både polis och människor i deras närhet misstänker att de är inblandade i en kriminell uppgörelse. Brödernas kamp leder dem allt längre ner i mörkret. Michel tvingas till slut in i den kriminella världen för att rädda sin älskade bror.
Info
Originaltitel
Den enda vägen
Biopremiär
7 april 2017
Språk
Svenska
Land
Sverige
Åldersgräns
11 år
Längd
Vårens svenska måste
En stark film om två bröder som lever i skuggan av våld och fördomar i Malmö. "Den enda vägen" är en av årets hittills bästa filmer.
När bröderna Michel och Alex sitter och snackar i sin bil blir de beskjutna av en maskerad man. Både polisen och personer i deras närhet misstänker att de varit inblandade i en kriminell uppgörelse. Trots allt: vi är i Malmö – här blir inte oskyldiga personer skjutna.
Alex blir träffad av en kula och blir svårt skadad. Det finns en operation som kommer underlätta hans liv och ge honom förmågan att gå igen, men väntetiden är två år – om de inte gör den i Danmark. Men då får en lov att betala själv, och Michel måste få ihop 70.000 kronor på bara några veckor.
”Den enda vägen” är i grund och botten en berättelse om syskonkärlek. Filmens bröder spelas av ett riktigt brödrapar (Daniel och Mikael Cvetkovic) som drabbande gestaltar en gränslös, utlämnande kärlek mellan två som bara har varandra. Utöver kärleken är ”Den enda vägen” en berättelse om rasism och fördomar, om ett system som sviker – allt detta utan att bli en föreläsning.
Det enda som bryter upp tyngden är några fantastiska tragikomiska scener från Arbetsförmedlingen där tittaren sätter fnisset i halsen.
”Den enda vägen” är intressant filmad, växlande mellan extrema närbilder och avstånd som är på gränsen till voyeuristisk, som en övervakningsfilm. Det är en kombination som understryker filmens handling på ett beundransvärt sätt. Jag kommer bli upprörd om den inte får en Guldbagge för bästa foto. Det enda problemet med fotot är dess förkärlek till suddiga panoreringar som efter ett tag gör mig åksjuk.
”Den enda vägen” är så nära att få fem stjärnor av fem möjliga, men dessvärre räcker ett par minuter för att dra ner filmen, och olyckligtvis handlar det om de allra första och de allra sista. Inledningen är klistrig som utspilld läsk, på det där övertydliga, nostalgiskt skimrande sättet som bara existerar i film för att visa att något kommer gå åt helvete väldigt snart. Slutet bygger upp till en emotionell effekt som tyvärr inte blir så stark som den borde varit.
Trots det är det allt som allt är en stark, viktig, snygg och välspelad film som alla borde se – så länge du inte har lätt för att bli åksjuk.
Alex blir träffad av en kula och blir svårt skadad. Det finns en operation som kommer underlätta hans liv och ge honom förmågan att gå igen, men väntetiden är två år – om de inte gör den i Danmark. Men då får en lov att betala själv, och Michel måste få ihop 70.000 kronor på bara några veckor.
”Den enda vägen” är i grund och botten en berättelse om syskonkärlek. Filmens bröder spelas av ett riktigt brödrapar (Daniel och Mikael Cvetkovic) som drabbande gestaltar en gränslös, utlämnande kärlek mellan två som bara har varandra. Utöver kärleken är ”Den enda vägen” en berättelse om rasism och fördomar, om ett system som sviker – allt detta utan att bli en föreläsning.
Det enda som bryter upp tyngden är några fantastiska tragikomiska scener från Arbetsförmedlingen där tittaren sätter fnisset i halsen.
”Den enda vägen” är intressant filmad, växlande mellan extrema närbilder och avstånd som är på gränsen till voyeuristisk, som en övervakningsfilm. Det är en kombination som understryker filmens handling på ett beundransvärt sätt. Jag kommer bli upprörd om den inte får en Guldbagge för bästa foto. Det enda problemet med fotot är dess förkärlek till suddiga panoreringar som efter ett tag gör mig åksjuk.
”Den enda vägen” är så nära att få fem stjärnor av fem möjliga, men dessvärre räcker ett par minuter för att dra ner filmen, och olyckligtvis handlar det om de allra första och de allra sista. Inledningen är klistrig som utspilld läsk, på det där övertydliga, nostalgiskt skimrande sättet som bara existerar i film för att visa att något kommer gå åt helvete väldigt snart. Slutet bygger upp till en emotionell effekt som tyvärr inte blir så stark som den borde varit.
Trots det är det allt som allt är en stark, viktig, snygg och välspelad film som alla borde se – så länge du inte har lätt för att bli åksjuk.
| 5 april 2017 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Den enda vägen
Andra kritiker (3)
"Det största problemet med ”Den enda vägen” är inte bristen på trovärdighet, i smått som stort, utan att filmen helt saknar vilja att gestalta eller fördjupa verklighetens fördomar."