Dogborn 2022

Jag applåderar verkligen Isabella Carbonells ambition och hantverk, men också hjärtat hon ännu en gång visar. Hon har tidigare gjort gripande kortfilmer som ”Pojkarna” (2015), "Galningarna” (2016) och ”Bror” (2019) och lyckas även här berätta en berörande historia på hyfsat kort tid. Filmen är bara cirka 80 minuter lång, och mer behövs inte för att vi ska få följa med på en riktigt jobbig resa, och se en sida av samhället, där godhet och mänsklig värme är en bristvara.

 

Imam spelar tillsammans med begåvade Filip Oros ett tvillingpar på glid. Syster är en tickande bomb, arg och hämndlysten. Men hon tar med stor ömhet hand om bror, som vi förstår inte pratat sedan de tvingats lämna Syrien. De två har ramlat genom skyddsnätet och hamnat vid sidan av den svenska välfärden, och befinner sig nu på en plats där dagen är lika mörk som natten, och där framtiden går i samma toner. Syskonen vill annat, men är oförmögna att göra något åt sin situation. De sover i trapphus och tomma baracker, samtidigt som de drömmer i stilla drömmar om ett ordnat liv och en trygg tillvaro. Dock är drömmar en valuta utan värde i den här världen, vilket de båda blivit tydligt varse. När de till sist kommer över ett jobb, tvingas de ta ställning till om deras hopp om annat är värt att helt krossa andras, som dessutom är mer utsatta än dem.

 

”Dogborn” handlar om flera lager av utanförskap och utsatthet. Fast den handlar också om trafficking. Det är ett mörkt, men också viktigt ämne att släppa fram i ljuset. Bitvis är filmen fruktansvärt jobbigt och jag blir ofta illa berörd av det jag ser. Men också av det som antyds, och liksom rör sig mellan raderna. Filmen väcker, eller snarare påminner om det avskyvärda faktum att det finns en efterfrågan som möjliggör den här sortens människohandel. Den påminner om att det finns de som tjänar pengar på detta, och som för egen vinning håller igång ruljangsen. Men den påtalar också varför den tillåts fortsätta rulla.

 

Historien berättas med tajta närbilder, filmade med ostyrigt skakig handkamera och snabba hetsiga klipp, vilket ger den en dokumentärt angelägen känsla. Det här är en historia som vill ut och människorna i navet av den förtjänar också att få den berättad. Detta är ett socialrealistiskt drama om övergivna människor i en karg periferi utan hopp. Utsattheten är både ett resultat av de ojämlika resurserna i samhället, men ger samtidigt näring till ännu fler. Carbonell väjer inte från att rikta ljuset på problemens uppkomst, men väljer samtidigt att hellre visa på vilka konsekvenser de medför för människorna vi alltför ofta väljer att inte se.

 

Jag ömmar verkligen helhjärtat för syskonparet, och håller med dem. Men samtidigt hade jag önskat få veta ännu mer om deras bakgrund. Varför har de hamnat där de är och hur har samhället svikit just dem? Trots att speltiden är kort, hade det rymts lite mer bakgrund och utveckling av både karaktärer och historia. Det blir en aning forcerat och ingen riktig möjlighet ges till att dröja sig kvar i situationer och vändningar.

 

”Dogborn” är trots det i slutändan en otroligt stark debut om utanförskap och isolering, och om medkänsla där den minst förväntas. Det här är ett välspelat och snyggt filmat drama och den känns. Och den där möjligheten att få dröja sig kvar, den får man faktiskt efteråt. Filmen tar inte slut vid eftertexterna. Faktum är att den fortsätter än. Jag hade önskat att den inte behövde göra det, men vissa filmer belyser problematik och väcker frågor, som aldrig egentligen kan få tillräckliga svar. ”Dogborn” är en sådan film, och du måste se den.