Den lilla flickan i huset vid vägens slut 1976

Den enbart trettonåriga/fjortonåriga, (fyller i slutet av året) Jodie Foster kom under året 1976 att medverka i hela fem långfilmer, dessa är – “Sista sommaren” (regisserad av Dog Taylor), “Åh vilken fredag” (av Gary Nelson), “Bugsy Malon” (av Alan Parker), men dom två filmerna hon får en karaktär som matchar hennes mångbottnade skådespelarkapacitet är dels i Martin Scorseses mästerverk “Taxi driver” men vad som inte får glömmas bort är denna – “Den lilla flickan i huset vid världens ände” där Jodie Fosters karaktärsgestaltning är den avgörande pelaren för flertalet av filmens faktorer. Upplägget är av mycket speciell natur – vi slängs in i ett hus utan karta eller kompass, hos en karaktär vi inte vet något om, men som ändå visar oss mycket. Rent konkret får vi följa en flicka vid namn Rynn (Jodie Foster) som lever ensam i ett hus och besökarna som tas in i huset, människor som vill henne väl och inte vill det och så människor som tror sig vilja henne väl. Hennes pappa är på resande fot påstår flickan och hennes mamma är död (likt i "Pippi Långstrump"). Människor återkommer till hennes hus och det är via besöken filmens konflikter vilar, konflikterna är intressanta, om ändock något splittrade när trådarna ska knytas i hop och dom snarare läggs upp. Nicholas Gessner är regissör bakom filmen och har lagt en svårdefinierad atmosfärisk stämning över filmen – vi vet aldrig riktigt vart vi ska, vi är mest i ett rum, i ett landskap med karaktärer. Denna premiss är udda och intressant, dock känns inte manuset helt lämpat till detta vilket skapar lite av en splittring mellan filmens pelare som gör den något ostabil, det vill säga manuset statuera en viss struktur som sedan regin inte bäddar för, detta gör manuset och regin för parallellt. Med detta inte sagt att manuset eller regin är misslyckat, med detta sagt att sammanvävningen av dom ej är optimal. Kanske vore det lämpligare i fall Nicholas Gessner skrev sitt manus själv, i så fall skulle karaktärerna få mer utrymme. För resultatet blir här snarare en förvirring i fall vi faktiskt enbart reser utan mål eller i fall vi vet exakt vart vi ska; kanske är det som så att manuset har gett oss ett mål medan regin struntar i att ge oss någon kompas och karta. Trots att filmens struktur är osäker är filmen hela tiden ytterst intressant på grund av karaktärstolkningarna. Förutom Jodie Foster medverka även Martin Sheen i rollen som en mycket obehaglig man som trakassera och utnyttjar Rynn. I scenerna mellan dessa två skådespelargestaltningar är stämningen mycket tät och trovärdig, och vi som tittare är i en ovisshet om vad som pågår. Scott Jacoby spelar en ung haltande magiker som blir vän med Rynn och försöker skydda henne från vuxenvärldens brutalitet och är en karaktär som känns välplacerad i sammanhanget, samtidigt som karaktären blir likt en främling. Är det en trolig karaktär? Nej. Varje karaktär är egentligen en mycket fristående enhet som möts via deras mänskliga nämnare, ej via de sociala. På så vis blir filmen en karaktäristisk akvarell. Färgerna är inte naturtrogna, men dom bildar en tämligen intressant enhet som är svår att slita blicken i från. Kameratekniken är inte lika atmosfärisk som den övriga regin, snarare är den likt en typisk produkt av sin tid. Christian Gaubert som står som filmkompositör, har en någon svår uppgift att fånga in filmens svävande atmosfäriska drag i toner och instrument. Musiken är uppbyggt relativt lågmält med stråkinfluerad musik, som skulle matcha en thriller i flera delar, men på något vis verkar den effektivt i filmen, inte baserat på att den förklara för oss det vi inte vet, utan för att den förstärker vår känsla av ovetande, det vill säga en lämplig pelare som smälter samman med atmosfären. Min recension togs till ett något diffust plan av denna film, detta baserat på att “Den lilla flickan i huset vid världens ände” är en något diffus film. Till och med titeln är gåtfull, kanske är tanken enbart att vi ska tas i väg långt bort och blanda filmiska strukturer som det passar. Eller kanske är svaret faktiskt som så att skaparna till filmen letar ett fokus men aldrig hittar det och slutar som en något splittrad film som letar men aldrig finner. I vilket fall hittades briljanta skådespelare och Jodie Foster gör en av sina starkaste roller som absolut kan jämföras med hennes rolltolkning som Iris i “Taxi Driver”. Anton Carlson Ursprungligen skriven i Juli 2014.