Den röda filmen 1994

Först blev jag alldeles matt. Introt till ”Den röda filmen” bjuder nämligen på hetsig filmning med grumligt foto av telefonkablar till toner av blippiga syntljud. Men vänta nu, syntljud. Äntligen någonting nytt. Ingen sakral klassisk musik eller elitistisk opera, kanske kan det bli intressant ändå? Dessutom erinrar jag mig något en konstnärsvän sagt. En del konst ska bara betraktas av andra konstnärer (det är denna konst insändarskribenter brukar oja sig över att deras skattepengar går till). Dessa konstnärer kan beskyllas för, eller tackas för, upprätthållandet av idén om den magiska kreativiteten. Den som bara flödar. Nåväl, konstfilm tillhöra ungefär samma skapandekategori. Den glöder av ett övernaturligt skimmer, och ibland behöver man vara insatt för att uppskatta slutprodukten. Man måste prata samma språk. Då är det tur att  Kieślowski är överdrivet välartikulerad.

Men trots det lider likväl ”Den röda filmen” vid första anblick av samma konceptuella problematik som dess föregångare. Varken jag som betraktare, eller filmen, verkar kunna bestämma sig för om den är märklig bara för att vara märklig. Om den snitsigt placerade Dalahästen på skrivbordet är småhäftig eller trots allt bara är en täljd bit trä. Fotot är dramatiskt kornigt och det leks ettrigt med in- och ut-zoomningsknappen. Det röda återspeglas i precis allt från det ruttna äpplet till teatersalongerna, de röda balettstängerna, speglarna, caféerna, jeeparna, reklamaffischerna, osv. Denna gång har Kieślowski tänkt igenom miljön både i det lilla och stora. Den genomarbetade scenografin tycks först överdådig, men vävs vackert samman med storyn.

Berättelsen följer den unga modellen Valentine som lever ett relativt enformigt liv. Hon dansar, svassar omkring i pälsar och ler lite sådär krystat som modeller bara gör på film. Trist och tafatt är de ord som bäst beskriver hennes karaktär och existens. Men så... (trumvirvel)... en kväll kör hon på en hund. Först blir jag förbannad. Inte ännu en film där de har ihjäl hunden bara för att sätta stämningen, suck, men den överlever. Hon baxar in den i bilen och letar upp ägarens hemadress. Jag vill hålla upp en skylt där det står ”Djursjukhuset någon?”, men låter det irrationella i hennes beslut passera. Ägaren, en pensionerad surgubbe, visar sig dock totalt oberörd inför sin hunds varande eller icke varande. Stämningen mellan Valentine och gubben är som mellan mig och min mor när jag som liten släpade hem skogens alla djurungar. Modellen besvarar dessutom surgubbens oberördhet med en barnsligt trotsig kommentar: ”Hade du tänkt likadant om det vore din dotter?”

”Den röda filmen” är också den mest dialogdrivna delen i trilogin. Likväl är inte det intressanta vad som sägs utan att replikerna nästan aldrig stämmer överens med karaktärernas känslomässiga tillstånd. De är ansträngda, konstlade, och ologiska, men mot alla odds finner jag mig själv verkligen uppskatta detta grepp. Det är uppfriskande och förstärker i sin enkelhet Kieślowski övertydliga bildspråk. De omfamnar varandra och filmen lyfter. Lite som en tryckare på ett lågstadiedisco, det är inte bra, men charmigt.

Trots den klichéartade gubbstoryn finner jag mig gilla ”Den röda filmen”. Främst tack vare det Lynchiga slutet som bjuder på reflektioner kring tid, rum och skapande. Dessutom är inte fokus på gubbens bittra tonårsfilosoferande över livet, den försöker inte ens besvara frågan vad äkta kärlek är. Istället vill den lyfta idén att allt på temat kärlek redan gjorts. Att vi bara berättar samma historier om och om igen. En slags manusåtervinning, det är bara våra olika språk som skiljer dem åt. Kieślowski belyser detta riktigt fint med en scen i filmen där en anonym pensionerad dam får hjälp av den unga modellen med att panta en flaska. På sätt och vis kanske den viktigaste händelsen i filmen. Här får vi återvända till början och slutet, till livet och kärleken. Tonåringen i mig myser och vill skåla i gubbens päronkonjak.