Den blå filmen 1993

Jag är ingen frankofil. Jag är inte heller en kulturtant, även om jag försökt både skulptera (giljotiner) och måla akvarell (mangabrudar med stora svärd). Likt många andra nördar är jag snarare fast i de rebelliska tonåren. Vilket innebär att om för många hypar en film blir jag direkt osugen på att se den. 

”Frihet – den blå filmen” var en sådan när jag gick i gymnasiet. Att se den jämställdes med att delta i en finkulturell nattvard där sakramentet skulle vara en djupare insikt i filmanalysens ädla konst. Den sortens insikt som bara de riktigt svåra filmerna sägs erbjuda. När jag nu till slut sett filmen som vuxen förvånas jag således över att Kieslowkis predikande bildspråk visar sig vara lika lättsmält som Beethovens femma. Däremot ger oblaten en sur eftersmak.

Konceptet är nästan banalt. Vacker kvinna förlorar man och barn i bilolycka och drabbas av en sorg större än hennes tårar mäktar med. Kvinnan, Julie, spelas av en ung Juliette Binoche.

Fotot är avskalat och rått med fokus på detaljer. Den blå tonen följer med genom filmen både i form av ljus och genom föremål. Titeln associerar nog för många till att känna sig blå, men Kieslowski hävdar att färgvalet snarare inspirerats av Julies känslomässiga frigörelse - Liberté. Utöver de blå inslagen bjuds det på en hel del udda färgkombinationer och bakgrunder (många idylliska hem med spröjsade fönster) som för tankarna till 90-talets mönstrade modetyger med mjuka pastelltoner och hårda geometriska figurer. Ljussättningen är dramatisk och närbilderna bjuder nästan alltid på extrema kontraster mellan det som står i fokus och ej. Fotot hänför således för det mesta, men ibland blir det alltför konstnärligt frigjort och pretentiöst. Exempelvis i början av filmen när vi på håll får se den kvaddade bilen omhuldad av dimma vid en öde landsväg och en badboll i glada barnfärger teatraliskt rullar ut genom bakdörren. Plötsligt får ordet drama en överdriven snarare än tragisk innebörd.

Även om Kieslowski räknas till de mer konstnärliga regissörerna tillsammans med Wim Wenders, Charlie Kaufman och Roy Andersson är inte bildspråket alltid konsekvent. Emellanåt blir symbolspråket övertydligt, som när man använt bildinslag på bungyjumpare för att gestalta hur Julie faller allt längre ner i sorgen. 

Däremot förstår jag hyllningen av Juliette Binoches skådespelarinsats. Med små, enkla rörelser och subtilt kroppsspråk sätter hon ord på allt som inte sägs. För det sägs otroligt lite i filmen. Julie kan stirra ut i tomma rymden under en brun yllefilt i en hel scen och jag följer förtrollat hennes sorgearbete. Tyvärr kan inte desamma sägas om resterande skådespelarensemble som tycks rollbesatta från ”Göta Kanal 22”. 

Och trots att fotot och Juliettes spel existerar i god samkväm kan inte detsamma sägas om musiken. Julies man var kompositör och musik är således en stor del av filmen. Jag anser mig inte vara någon finsmakare av klassisk musik men efter att ha spelat piano och cello i många år hyser jag en naturlig förkärlek för pampiga stycken, och trots att soundtracket är pompöst med både körsång och trumpeter är det lika standardiserat för sin genre som radiopop. Jag är ett stor fan av allt från Hans Zimmer till Ludovico Einaudi, men Zbigniew Preisners verk berör mig inte. Möjligtvis bidrar det till att förtydliga den konflikt som pågår inom Julie och kontrasten mellan hennes inre kaos och det yttre lugnet. Men här saknas känslan av integritet, en oväntad harmoni eller något oförutsägbart element som matchar filmens intention att sticka ut från resterande sorgedramer. 

Trots visa skönhetsfläckar så står sig ”Frihet – den blå filmen” dock som en klassiker och jag misstänker att gymnasieelever fortfarande analyserar denna under filmvetenskapslektionerna. Men den imponerade inte mer på mig än någon som kan spela ”Für Elise” utantill.