Diktatorn 1940

Det är lätt att avfärda Charlie Chaplin som den lustige gubben i mustasch och plommonstop som gjorde svartvit slapstick. Han må ha gjort slapstick men ingen gjorde den som honom. Han var onekligen en av de bästa - om inte den bästa - inom komedifacket.

Att bänka sig framför en gammal Chaplin-rulle, speciellt en klassiker som denna (hans största kommersiella framgång), väcker den äldre farbrorn i sig. Man skrattar gott åt genialiskt simpla skämt som när Chaplin tappar en handgranat i jackärmen eller speglar sig i en skallig mans huvud. Det är som om moderna komedier med sperma i hår och snoppar i pajer inte existerar längre.

Även om denna svidande antikrigssatir kanske inte är den smartaste så är den tveklöst en av de roligaste. Att den gjordes 1939 precis när Andra världskriget inleddes är ett märkligt men fascinerande sammanträffande. Chaplin lade exempelvis till det långa, drabbande talet i filmens slutscen när han allt eftersom insåg Hitlers destruktiva agenda. Sällan har konst, speciellt komisk sådan, speglat verkligheten på detta svidande sätt.

Men mellan diktatorn Adenoid Hynkels berömda tal med påhittad, improviserad fejk-tyska och matkriget med Mussolini-parodin Napaloni (Jack Oakie) så är det omöjligt att värja sig från Chaplins charm. Historien om hur den fattiga barberaren (Chaplin) med minnesförlust blir en nyckelperson i ett krig är en fantastisk underdog-berättelse långt före sin tid.

Chaplin är en fröjd att se i en saftig dubbelroll, dels som barberaren inte helt olik hans paradroll Luffaren och dels som den hänsynslöse men fortfarande komiska Hynkel. Båda rollerna ger honom gott om utrymme för sin komiska tajming och fulländade kroppsspråk. Förmågan att få något så välkoreograferat och planerat att se sporadiskt och improviserat ut är en talang få kan mäta sig till perfektionisten Chaplins nivå. Till och med den berömda dansen med jordgloben är helt enligt manus!

En film med nästan 80 år på nacken, i synnerhet en komedi, har av naturliga skäl åldrats och allt är inte lika kul längre. Men den erbjuder trots allt en nostalgisk värme i form av alla de gags som inspirerat moderna komedier, inte minst parodigenren som inleddes med “Titta vi flyger”. Och försök att inte le när Chaplin rakar en kund i perfekt synk till musik.