10 filmer du bör se innan Trump kärnvapenbombar oss alla

För många har den politiska chocken fortfarande inte lagt sig. Det hjälper inte att skrika, gråta, skratta eller ens ignorera det faktum att USA inom en alldeles för snar framtid kommer att styras av i bästa fall en talplump biljardär och i värsta fall en rasistisk sexist med tillgång till ett tusental kärnvapen. 

MovieZine listar tio av alla de filmer du bör se innan Donald Trump möjligtvis skickar planeten till medeltiden.

Det finns en anledning till att denna brasilianska rulle inte bara toppar IMDB:s filmlista utan även nominerats till fyra Oscars. Inte för att vi ska stirra oss blinda på titlar och priser men detta är filmmakeri i sitt esse. En vackert tragisk historia om två vänner som sätts på två olika vägar genom livet, den ene som fotograf och den andre som kriminell knarklangare. Det är en betraktelse av människorna på livets svåra sida, de som inte fötts med varken silversked eller mat i mun utan fått kämpa sig till varenda smula av värdighet och framgång till skillnad från vissa andra. I en värld där vi ser världen utifrån vårt egna istället för det gemensamma är det här filmen som får oss att förstå kanske inte helheten men åtminstone något utanför vårt egna liv.  

En animerad dokumentär? Redan där skiljer sig regissören Ari Folmans kreation från allt det andra vi sett hittills. En israelisk filmregissör intervjuar sina veteranvänner som alla var soldater under Israels invasion av Libanon 1982, för att återskapa de minnen han så länge förträngt. Allt utspelar sig mot något av en psykadelisk bakgrund av mardrömmar som låter oss skymta de hemskheter som begåtts i en av de blodigaste och mest utdragna av världens konflikter. Ett definitivt måste som inte bara griper tag utan också berättar en sanning vi inte  bör glömma. 

Lars von Trier är i lihet med Trump, kanske inte den smidigaste när det gäller till att hålla tal eller presskonferenser men visst är han en jäkel på att göra film. ”Dancer in the dark” gjorde inte bara Björk till en oväntat hyllad filmstjärna utan satte också von Trier på mångas karta. Filmen om en östeuropeisk kvinna som försöker skapa sig och sin son ett drägligt liv i ”Amerika” formar en sorts rostig ömhet och naivitet till en gripande musikal som även levererar ett av de bästa och mest unika soundtracken på länge. Något som kanske skulle eka extra starkt hos någon som Melania Trump.

Denna animerade pärla borde tillhöra obligatoriskt undervisningsmaterial över hela världen men kanske i synnerhet i USA för det är en historia som oftast bara berörs ytligt. Den gripade historien om en japansk pojke som får uppleva de fruktansvärda efterdyningarna av kriget när hans hemstad Nagasaki utplånas av USA:s atombomb. Filmen är löst baserad på Keiji Nakazawa’s mangaserie där han berättar om sitt eget liv präglade av bomben och inte minst det medföljande lidandet. 

Charlie Chaplins svartvita kultklassiker kan idag när världens mäktigaste nation snart styrs av vad många anser är en rasistisk och sexistisk apelsin till president, kanske ses som något av en dåtidens profetia. Med humor som ekar tidlös än idag spelar Charles Chaplin sin talang trogen en dubbelroll som en judsk barberare som försöker undkomma trakasserier och förföljese under diktatorn Hynkel’s regim och även rollen som diktatorn själv. Vem minns inte hans underbara tal till nationen där Chaplins gigantiska begåvning kommer till sin fullständiga rätt? 

Frågan är om en transsexuell rocksångerska från det gamla DDR och en arsenal av inte bara vassa låttexter utan också rappa oneliners hade kunnat sätta Donald Trump på plats? Mycket möjligt med tanke på att Hillary Clinton anklagats för att sakna just den där unika charmen men i vilket fall är det något vi bara kan spekulera om. Vad vi vet är att alla som har både ögon och öron behöver se ”Hedwig and the Angry Inch”. En fantastiskt skruvad musikal som blandar musikalisk fulländning och mänsklig tragedi med sjukt underhållande fingertoppskänsla. Hänger du fortfarande läpp efter det amerikanska valet är det här garanterat filmen som kommer ge dig adrenalinsprutan du behöver för att ta dig ut på gator och torg med knuten hand och stå upp för det du tror på. 

För att inte fastna i prettoträsket så kvalar även Spielberg-klassikern ”E.T. The Extra-Terrestrial” in på listan. Här samsas all sci-fi-charm som 80-talet någonsin kunde uppbåda i en sällsam liten historia om Elliott, en sorgsen pojke som får oväntat besök av vad som antagligen är universums sötaste och charmigaste rymdvarelse. Det är en historia om ovillkorlig vänskap och kärlek och när nu Trump tagit sig in i Vita Huset minst sagt den perfekta reklamfilmen för oss som vill köpa första bästa biljett härifrån.  

Året är 1984. Platsen är östra Berlin i kommunist-Tyskland. En agent i underrättelsetjänsten som fått i uppdrag att övervaka en författare och hans älskarinna blir i all tysthet och ofrivillig nyfikenhet djupt involverad i parets liv. Det är inte bara året som påminner om George Orwells politiska scifi-roman utan även den atmosfär som framför allt skådespeleriet lyckas skapa. Det är obehagligt påträngande där de få glädjestunderna under en totalitär regim är få och lättförgängliga och snabbt förbyts i tragik med människoliv som offer. 

Mer relevant än någonsin nu när Trump fått skrämmande tillgång till USA:s kärnvapenkoder så handlar ”Dr Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb” om en övergalen general som propellar världen mot sin undergång. Regissören Stanley Kubrick blandar här befängd humor och spännande dramatik, lite som i verkliga livet men så överträffar ju verkligheten som oftast dikten. 

Det finns knappast ett bättre exempel på fantastiskt skådespeleri än i Elizabeth Taylors och Richard Burtons kammarspel i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” där ett ungt par fastnar mitt i ett drama mellan två bittra makar. Det är avskalat nästan banalt enkelt där en komplex historia skalas av i etapper som spelar på alla ens känsloregister. Dragandes mellan skratt, gråt och ilska är det svårt att inte sugas med i synnerhet i Elizabeth Taylors explosiva insats som också förärade henne en Oscar. Det är omäjligt att missa likheten till skådespelarparets egna relation som präglades av både alkohol och dramer. Förhoppningsvis ljusår från Donald och Melanias relation men hur som helst en tidlös film som lever vidare även 50 år senare.