Disturbia 2007

Det är inte lätt att vara Kale. Först förlorar han sin pappa i en bilolycka (en av de våldsammare jag sett på film), sen smäller han till en lärare som skämtar om det. Nu får den dystre 16-åringen spendera sommarlovet i husarrest, med en fotboja som håller honom innanför huset. När hans mamma dessutom stänger av hans internetuppkoppling och i ett dramatiskt infall klipper av tv-sladden, är möjligheterna till underhållning rätt uttorkade. Eller?

För att inte dö av kronisk uttråkning tar Kale till kikaren för att spionera på grannarna. Den otrogna maken över gatan, den sexiga nyinflyttade tjejen – Kales oskyldiga lek håller honom från att bli galen eller ännu värre, börja städa. Till och med den gräsklippande Mr. Turner är mer intressant än vad som sker i Kales hus. Särskilt när tidningen rapporterar om försvunna kvinnor, och Turners allt mer skumma beteende får grabben att misstänka att det är grannen som kidnappar och dödar dem…

”Disturbia” kan ses som en modern version av ”Fönstret mot gården” (eller möjligen en långfilm inspirerat av ”Simpsons”-avsnittet där Bart misstänker Flanders för hustrumord), men D.J. Caruso gör ändå storyn till sin egen, främst genom att låta den rikta sig mot en tonårspublik. ”Taking Lives”-regissören överraskar genom att ge oss gott om tid att lära känna karaktärerna, deras liv och situation innan han skruvar upp spänningen.  

Det hjälper inte minst att skådespelarna är lätta att tycka om. Coola Shia LaBeouf står i centrum med lika vackra som smarta Sarah Roemer vid sin sida, medan polaren Aaron Yoo har kul som filmens comic relief. David Morse är utmärkt som den läskige, möjligen farlige grannen, med new age-örhänge och bakåtslickat hår. Enligt IMDB var Morse så involverad i sin karaktär att han inte talade med de unga skådespelarna mellan inspelningarna för att tillföra rollen autenticitet. Bara Carrie-Anne Moss som Kales ensamstående mamma  får nöja sig med en otacksam roll.

Det som börjar som ett oskyldigt förortsdrama förvandlas långsamt till en katt-och-råttalek som bara blir mörkare och mer obehaglig ju mer historien utvecklas. Musiken, ljudeffekterna och karaktärernas generösa användning av handhållna videokameror bidrar till spänningen. Men efter en timme av effektiv karaktärsstudie,  är det som om filmmakarna började få ont om tid. Mördarstoryn stressas fram med skrikande, jagande och utflykter ner i mörka källarutrymmen medan ett oväder härjar utanför fönstren. Vi har sett allt det förr, och det är inte ens särskilt välgjort.

Så ”Disturbia” är något förutsägbar, och flyter inte på sådär smidigt som den kunde ha gjort. Men när du sitter där i mörkret med naglarna fast i armstöden kommer du inte bry dig. Hoppa-till-scenerna gör ändå sitt, och filmen står på egna ben som en spännande tonårsthriller med känsla för målgruppen. Tonåringarna agerar (och än viktigare, talar) som tonåringar gör, och de vuxna, enligt tonårsfilmens alla regler, lyssnar aldrig.

Men jag tvivlar på att man om 50 år kommer att göra remakes på “Disturbia”. Den kommer inte nära Hitchcocks briljanta verk - men vilken film gör det?