Kvinnan i fönstret 2021

Kvinnan i vårt fönster är barnpsykologen Anna Fox (Amy Adams), som överlevare som starkt plågas av agorafobi – rädsla och ångest inför folksamlingar och i Annas fall att helt enkelt vara utanför hemmet. Likt Alfred Hitchcocks ”Fönstret åt gården” – det är många blinkningar åt hans håll – spenderas dagarna inomhus och med att spana på vad som händer i grannhuset över gatan. Något vi åtminstone kan relatera till nu i karantäntider, även om Annas isolering kanske är snäppet mer otäck och förvirrande än vår.

Aningen motvilligt så får Anna besök av grannfamiljens mamma Jane (Julianne Moore), och över ett glas vin uppstår en trevande vänskap – ett välkommet avbräck i Annas grådammiga vardag. Med begynnande hopp om ett bättre tillstånd, så ser morgondagen snabbt förvärrad ut. Genom fönstret ser hon sagda Jane bli mördad av sin man (Gary Oldman) – men Anna blir snabbt misstrodd både polis och en kvinna som påstår sig vara den riktiga Jane (Jennifer Jason Leigh). Vad var det egentligen som Anna såg hända?

”Kvinnan i fönstret” är, även om man kan tro det, inte vare sig en remake eller fortsättning på Hitchcocks ”Fönstret åt gården”. Retrovibbarna och den analoga kameran blixtrar starkt – och även en och annan missanpassad smartphone – och det är härligt att få återblicka till filmhistoriens eleganta glansdagar. Men tyvärr vill ”Kvinnan i fönstret” dessutom vara så spännande att den slår knut på sig själv, och med ett svagt manus, krystade scener, och ett stressat avslut gör det i det hela mig besviken.

Fantastiska Amy Adams blir återigen snuvad på konfekten och även om allt inte är guld som glimrar, så förtjänar hon att belönas mångfaldigt (sex Oscarsnomineringar i bagaget) för sin förmåga att visa upp ett blänkande känsloregister i sina ögon. Filmen är stjärnspäckad till tårna, och alla drar de på sitt sätt sitt strå till stacken – även om ett flertal stjärnor rejält underanvänds. Oldmans burdusa och närapå trakasserande granne får sorgligt få spelminuter, och andra biroller får dessvärre mer, och oförtjänt, strålkastarljus.

Jag har sällan sett en så initialt vacker och lovande film falla så pladask i sin tredje akt. Borta är den sammetsbeslöjade och vackra palett, utan vi ramlar ner i en sörja av att i ett alltför stort iver göra ett storslaget klimax. Likt sin nästan namne ”Kvinnan på tåget” (2016) lider den av det typiska bok-till-film-syndromet – ibland kanske en otroligt spännande bok helt enkelt inte får plats i en film.

Många är de som vill få nästa psykologiska thriller på tapeten à la ”Gone Girl” eller ”Gone Baby Gone”, men ska det göras ska det göras på ett bättre sätt. ”Kvinnan i fönstret” har en bra grundpremiss, vacker estetik, och starkt lysande stjärnor, men saknar tyvärr finkänslighet och framför allt – ett värdigt avslut.