Draktränaren 3 2019

Hicke, eller Hiccup som han heter på engelska, har vuxit upp till en någotsånär självsäker hövding över sitt hårdföra folk, ett folk som han på egen hand lärt leva tillsammans med, och älska, de magnifika drakarna. Med en stor samling drakar på samma ställe går det dock inte att undvika att attrahera intresse från ondsinta tjuvjägare som står redo att göra allt för att decimera drakpopulationen betänkligt, och när sagda tjuvjägare dessutom tar extra hjälp av den ökände jägaren Grimmel står Hiccup inför sin svåraste uppgift hittills. Grimmel har nämligen givit sig den på att fånga och döda varenda drake av arten Night Fury (som Toothless tillhör), och till sin hjälp för att locka fram Toothless har han snärjt en hona av samma sort. 

 

Animationsmässigt har Dreamworks aldrig varit bättre än i "Draktränaren 3". Det finns sekvenser här som är otroligt läckra rent estetiskt, och även om vi fått susa genom skyarna i två filmer (och ett gäng serier och spel) tidigare känns det fortfarande i magen när Toothless eller någon av de andra sätter fart genom molnen och vidare. Det är nästan som att kvaliteten på animationen har sprungit ifrån designen lite, åtminstone vad gäller de mänskliga karaktärerna. Deras släta dockaktiga hy står i bjär kontrast mot drakarnas detaljrikedom, men snyggt är det oavsett. 

 

Dessvärre ekar det ganska tomt under skalet, hur vackert sagda skal än må vara. Det är en splittrad skapelse regissör DeBlois släppt lös, där en stor del av handlingen läggs på den begynnande romansen mellan Toothless och den enigmatiska honan (dubbad Light Fury av America Ferreras Astrid), som förvisso erbjuder några bedårande ögonblick men som drar ut på speltiden i onödan. Hotet från Grimmel känns generiskt och faktiskt rätt ointressant när filmen egentligen handlar om hur relationen mellan Hiccup och Toothless påverkas av en tredje part, och hur man ska våga släppa lös någon man älskar. Trots att det kanske i slutändan kommer att krossa ens hjärta.

 

Det läggs också större vikt på de sekundära karaktärerna här än tidigare. Gillar du Tuffnut och Ruffnut? Tur för dig, för de är frekvent närvarande och redo att leverera lavinartat infantila skämt. Jag avskyr dem. Har du alltid velat se Snotlout ragga på Hiccups morsa? Grattis återigen. Det är ytterligare en meningslös tråd som får utrymme, nästan som för att belysa hur lite substans det egentligen finns här.

 

Med nio års relationsbyggande i ryggsäcken och med karaktärer som Hiccup och Toothless i fören borde "Draktränaren 3" och dess ofrånkomliga slut kännas mer i maggropen än vad den till sist mäktar med. Det är vackert och stundtals lite långtråkigt, och originalet står fortfarande utan tvekan stadigt som den här trilogins starkaste kort. John Powells magnifika musik tillåts inte heller skina mer än under korta stunder, trots att den utgjorde en stor del av originalets charm. Här känns den avgjort mer anonym. Fans av filmserien kommer säkerligen vilja se hur allt slutar ändå, och det finns absolut förtjänster med den här installationen. För mig ekar det bara aningen tomt under drakfjällen.