Dumbo 1941

Jag fasade smått inför att se om denna Disneyklassiker då jag mindes den som fruktansvärt sorglig. Men trots sina brutala inslag, som elefantdonnornas groteska barnmobbning och cirkusdirektörens vinande piskrapp, vägs det lite upp av den medryckande musiken. Från start känns det mer som titta på en klassisk musikal eller ett dramatiskt teaterstycke.  Melodierna för tankarna till Harry Belafonte och rökiga jazzklubbar med sina skrikiga trumpeter och gnälliga bastubor. Den lutar åt stumfilmshållet. Dumbo själv är tyst genom hela filmen och den del av dialogen som inte framförs genom sång leker istället spännande med orden. 

Leks gör det även med färgsättningen. Trots att technicolor då var en ny teknik för att framställa mer mättade färgkombinationer är ”Dumbo” hysteriskt färgglad. Här bjuds det på knalliga grundfärger och rosa, brunt och orange i en härlig mix. För att hålla nere budgeten har Disney även valt att använda vattenfärger till bakgrundsmiljöerna, vilket syns men också skapar en behaglig kontrast. 

Jag svajar dock i frågan om det är en barnfilm. Disneys första filmer är betydligt hemskare än deras senare alster, både ”Pinocchio”, ”Bambi” och ”Dumbo” har sina riktigt ruskiga stunder. De är definitivt några av de mer deprimerande berättelserna som Disney producerat. I ”Dumbo” förekommer barnarbete, alkoholförgiftning, mobbning och dessutom spärras hans kära mor in för att hon uppfattas som galen. Å ena sidan är den otroligt barnvänlig med storken från ovan som levererar barn till havande djurmammor (förvisso iklädd en brevbärar-outfit) å andra sidan finns det bisarra inslag som när Dumbo ofrivilligt blir packad. Vilket följs av ett långt trippat inslag med rosa elefanter. Som liten hade jag nog börjat gråta vid åsynen av deras ihåliga ögon och skumma sång- och dansnummer.

Till min lättnad trillar Dumbo till slut över en snäll samarit i form av en liten mus. Och alla vet ju att elefanter är rädda för möss. Alla utom Dumbo. Dumbo och musen Timothy blir bästa vänner, och tack vare hans stöd får filmen trots allt ett lyckligt slut. 

Personligen föredrar jag Disneys djurbaserade filmer framför deras prinsess-sagoremakes. De är sällsamt skickliga på att teckna djur på ett sätt som gör att man smälter inombords. När man sedan får se dem bakom galler, i de trånga cirkusburarna, gör det ont i själen. Trots detta är det inte djurhållningen som filmen främst ifrågasätter, utan de faktum att Dumbo är annorlunda med sina stora, flygande öron. Precis som ”Den fula ankungen” visar det sig förstås att han egentligen är coolare än alla andra. Dumbo kunde likväl varit en folksaga eller en fabel. Den följer en klassisk dramaturgisk kurva och det är väldigt lätt att följa med i storyn. Eftersom den dessutom handlar om ett sött litet djur kan den nog aldrig gå ur tiden. 

Efter att ha sett filmen blir jag extra tacksam för att flera länder idag förbjudit cirkusaktörer från att använda djur på scen. Speciellt med tanke på hur elefanter i flera decennier efteråt sörjer de sina som gått bort. ”Dumbo” påstås vara en av Walt Disneys egna favoriter, men för min del kommer den inte riktigt upp i ”Lejonkungen” eller ”Micke och Molle”-nivå. Sevärd är den absolut, kanske främst för att den knyter ann till sagors ursprungliga syfte: att lära oss alla en läxa.