E.T. the Extra-Terrestrial 1982

Att ringa hem har aldrig varit en så gripande handling som i "E.T.". Den numer klassiska scenen där den lilla utomjordingen pekar uppåt himlen och beskriver vad han egentligen gör med sitt finger är för evigt en av de starkaste och finaste filmbilderna som vi någonsion kommer att få se. Och oavsett om man såg filmen när den kom eller för första gången i år så består ändå den där känslan av att ha bevittnat något stort. För "E.T." är en klassiker. Så är det bara.

Som alltid när Spielberg jobbar med oprövade i kort, i detta fall en docka och ett flertal barn, så är han som bäst. För de fantastiska rollprestationerna han får fram framför allt från Henry Thomas, Drew Barrymore och Erika Eleniak är imponerande. Bara en sådan sak som att han insisterade på att spela in filmen i kronologisk ordning för att få så pass övertygande spel som möjligt från alla inblandade visar på koll.

Handlingen börjar med att unge Elliott hittar en kvarbliven krabat som lättast kan beskrivas som en utomjording. Denna sak flyr in i skogen efter att ha blivit skrämd, men Elliott lyckas lura in honom i sitt rum med godis och noterar också att varelsen imiterar hans egna rörelser. När resten av hans nära och kära upptäcker den nya familjemedlemmen blir det fullt av dråpliga situationer, inte minst med lillasyster Gertie, spelad av ingen mindre än en mycket ung Drew Barrymore. Men det dröjer inte länge för den nya familjekonstellationen råkar på problem. Dels för att E.T:s hälsa blir klart sämre på jorden, men också för att elaka myndigheter är honom på spåren. När Elliott och E.T:s nära vänskap och kommunikation gör att även pojken blir sjuk blir det en spännande kamp mot klockan som pågår ända fram till det näsduksfyllda slutet.

För att gå rakt på sak så har Steven Spielberg här kanske gjort den ultimata familjefilmen. Det finns inte en enda generation som inte kan hitta något att glädjas av. Antingen skrattar man åt de tokiga upptågen, biter på naglarna när spänningen är som störst eller analyserar tanken att E.T. egentligen är en metafor för en illegal invandrare. Och poängen är helt klart att det inte finns något hugget i stan för hur man ska njuta av filmen.

Henry Thomas gör en så pass bra insats i huvudrollen som Elliott att han aldrig riktigt kunde skaka av sig den här filmen och göra en riktigt stor karriär som skådis själv. Vad som hände med Barrymore, vet vi däremot. Även de vuxna skådespelarna klarar sig mycket bra. Framför allt Dee Wallace som Elliotts mamma och Peter Coyote som en elak myndighetsagent.

Specialeffekterna har kanske inte åldrats helt värdigt, men funkar faktiskt bättre i dag än man tror. Det kan bli lite stelt och ryckigt emellanåt, men det som producerats via en dator är både subtilt och bra gjort. Mycket beror säkert på man här, precis som i tekniktunga filmer som "Star Wars" och "Alien", fokuserade på att faktiskt skapa det mesta för hand. Det ger det hela en känsla av äkthet, även om mobiliteten är lättare i dag via CGI.

För Spielberg är det en djupt personlig film på flera plan och det märks i ett flertal scener. Det stora temat är hans föräldras skilsmässa vilket skildras i att mamman i filmen nyss separerat från sin man. Ett flertal småhyss som förekommer är direkt inspirerade från Spielbergs barndom och Elliott är nog det närmaste vi kommer till ett filmiskt alter ego för regissören.

Nästan 30 år efter sin premiär har "E.T." lyckats med konststycket att behålla sin emotionella påverkan. Det är lätt att gråta på ett flertal ställen och ska man vara kritisk så är det nästan Lars von Trier-nivå på det sätt som Spielberg manipulerar tittarna i de mest sentimentala sekvenserna. Men samtidigt är det också så att humana historier som denna alltid kommer att vara tidlösa oavsett var, när och hur de utspelar sig. Och just därför kommer E.T. aldrig att lämna jorden, åtminstone inte i våra minnen.