Easy Rider 1969

"Easy Rider" är en klassisk road movie från en tid då genren fortfarande var relativt ny. Filmen kom som ett långfinger mot det gamla Hollywood men blev samtidigt startskottet för det nya och de två motorburna och moderna cowboysen Wyatt - Captain America (Peter Fonda) och Billy (Dennis Hopper) hyllades som en hel generations antihjältar.

De kör sina motorcyklar (eller Choppers) från Los Angeles mot New Orleans för att där finna den efterlängtade friheten. Färden går längs vägar i den amerikanska södern och vackra landskap och vyer susar förbi. 
Det är som sagt mycket underhållande och det suveräna soundtracket (med t.ex. "Born to be wild") liksom det frihetsosande fotot som ledsagar de två och oss i publiken med dem förhöjer den goda stämningen. Jag tänker vid flera tillfällen att jag nog sällan sett Amerika så här lockande och det i en slags filmisk protest mot densamma, men vilken samtidigt känns som en nostalgisk tillbakablick och ett sökande efter det som en gång var och kanske igen kan bli.

Billy och Wyatt stannar till då och då och vi får mer eller mindre ytligt bekanta oss med diverse figurer som korsar deras väg, varav den mest minnesvärda är Jack Nicholsons försupne advokat George Hanson som också hänger med de två en bit. Vi får vara med på några oförglömliga och till stor del improviserade samtal de tre emellan om tolerans och just frihet. 
Nicholson tog steget mot kändisskap i och med "Easy Rider" och blev till och med Oscarsnominerad för sin insats, liksom blev författarna Hopper, Fonda och Terry Southern för bästa manus.

Mot slutet av filmen snedtänder sällskapet på en kyrkogård i ett hysteriskt kollage som kan kännas aningen effektsökande och det var det säkert även meningen att till viss del vara, men det finns också rätt intressanta och laddade saker att finna i bilderna om man vill ta sig tid att leta efter dessa. Om inte, får man nöja sig med att titta på en visuell liten urladdning med ton av LSD och som sådan fungerar den mycket väl och på dessutom behagligt och tryggt avstånd. Historien saknar några egentliga intriger och även om det som berättas, berättas kronologiskt, blir vi till exempel aldrig presenterade någon bakgrund eller heller något egentligt mål och slutet är sådär frustrerande abrupt som får en att fundera länge och väl efteråt.

"
Easy Rider" provocerar säkert många och alla lär inte vara eller bli lika förtjusta i varken de två huvudpersonerna eller trippen (tripparna) de gör, men för mig funkar det. Jag faller för alltihop, tycker fotot är otroligt snyggt och att paret är en mycket trevlig bekantskap i en spännande tid och även om egentligen varken Wyatt eller Billy får någon gedignare presentation kommer jag på mig själv att verkligen känna med dem, dels tack vare det otvungna sättet de gestaltas på, fast kanske främst hur de två väldigt olika männens vänskap så fint och kompromisslöst skildras. Filmen är dessutom en viktig filmhistorisk milstolpe så min uppmaning kunde inte vara tydligare: Se den.