The Last Movie 1971
Synopsis
Under en filminspelning i Peru dör en av skådespelarna under ett stuntnummer. Den ansvarige i filmteamet bestämmer sig för att sluta i filmbranschen och bosätta sig i byn med den prostituerade Maria. Men hans drömmar om en lugn tillvaro störs när den lokale prästen vill ha hans hjälp att stoppa våldet i byn av människor som återger scener ur filmen på riktigt eftersom de inte förstod att filminspelningen bara var på låtsas.
Info
Experimentell metavästern med moralpanik
Dennis Hopper vänder fokus mot Hollywoods förföriska skimmer i denna metavästern om en låtsascowboy med livsångest. Filmen som medium framtonas som världsfrånvänd och fiktionens vara eller icke varande ifrågasätts. Ett djupdyk rakt ner i ett västerländskt självförakt med moraliska förtecken.
Efter succén med ”Easy Rider” bestämmer sig Universal i 1970 för att dela ut en miljon dollar till fem lovande, unga regissörer: Peter Fonda, Milos Forman, Douglas Trumbull, George Lucas och Dennis Hopper. Dessa unga tu gavs sedan fria händer att producera en film vardera. Kultklassikern ”The Last Movie” är ett av resultaten. En film om hur stuntmannen Kansas tvingas konfronteras med den hårda verkligheten bortom Hollywoods strålkastarljus.
Den dokumentära tonen sätts med hjälp av en skakig handkamera. Vi får följa den skadade stuntmannen Kansas färd genom ett färgglatt folkhav någonstans i Peru. Invånarna är i stånd att fira en odefinierad högtid och är på väg till kyrkan. Då Kansas väl står öga mot öga med byns präst får vi dock veta att kyrkan är en kuliss. En kuliss som används vid filminspelningen som Kansas medverkar i. Prästen insinuerar att han är orolig för inspelningens inverkan på befolkningen och ser fram emot den dag då de lämnar. Den dag då moralen åter ska segra över sinnliga lustar.
Stuntmannen Kansas är som hämtad ur en traditionell spaghettivästern där huvudkaraktären som oftast är självcentrerad och hämndlysten. Genom att varva konventionella västernscener från filminspelningen med dekadensen bakom kulisserna bygger Hopper upp en stark känsla av skuld. Kansas skuld över att förgifta byns invånare med sin förfallna kultur. Självcentreringen blir ett artistiskt sökande efter äkthet. Tydligast blir symboliken då klipp på döende cowboys från filminspelningen följs upp med stuntmannens besök till byns fallfärdiga mausoleum. Här får vi se närbilder på barngravar och trasiga kistor. Det finns en vilja att visa på den vita mannens övertramp. Vilket förstärks av Kansas oförståelse för bybornas och kvinnornas strävan efter det den vita mannen har. Makt.
Liksom i traditionella västernfilmer undkommer inget våldet. Inte ens kvinnorna. Skillnaden här är bara att det rättfärdigas med konceptet att alla är någons hora. Och liksom stuntmannen fetischerar sin Peruanska flickvän blir han själv fetischerad som cowboy av en rik överklasshustru.
Det finns ett intressant utforskande i filmen av själva mediets varande samt Hollywoods roll i kulten kring densamme. Vissa grepp som att visa klassiska saker som sker under en filminspelning ger berättelsen exakt den metavinkling som den strävar efter. Soundtracket är också väl genomarbetat. Flera inslag är återkommande: ljudet av en skrikande bebis och ett religiöst mässande. Ljuden överlappar scenerna vilket skapar ett intrikat, repetitivt mönster. Tänk musiken i Pippi Långstrump med dess skeva toner som påminner om experimentell jazz.
”The Last Movie” för vagt tankarna till Alejandro Jodorowskys verk. Men där han bryter ny mark håller sig Dennis Hopper innanför mer gängse ramar. Jodorowsky lär också ha gjort narr av denna version som han ansett vara för konventionellt uppbyggd.
Det finns en sökande ton i filmen som jag uppskattar, även om den tekniskt och visuellt sett är långt ifrån ett mästerverk. Det märks att flera av Dennis Hoppers vänner främst deltog i filmen för att kunna smuggla med sig kokain hem från USA. Likväl ett spännande stycke filmhistoria för den som uppskattar ett genuint försök att utmana gränserna.
Den dokumentära tonen sätts med hjälp av en skakig handkamera. Vi får följa den skadade stuntmannen Kansas färd genom ett färgglatt folkhav någonstans i Peru. Invånarna är i stånd att fira en odefinierad högtid och är på väg till kyrkan. Då Kansas väl står öga mot öga med byns präst får vi dock veta att kyrkan är en kuliss. En kuliss som används vid filminspelningen som Kansas medverkar i. Prästen insinuerar att han är orolig för inspelningens inverkan på befolkningen och ser fram emot den dag då de lämnar. Den dag då moralen åter ska segra över sinnliga lustar.
Stuntmannen Kansas är som hämtad ur en traditionell spaghettivästern där huvudkaraktären som oftast är självcentrerad och hämndlysten. Genom att varva konventionella västernscener från filminspelningen med dekadensen bakom kulisserna bygger Hopper upp en stark känsla av skuld. Kansas skuld över att förgifta byns invånare med sin förfallna kultur. Självcentreringen blir ett artistiskt sökande efter äkthet. Tydligast blir symboliken då klipp på döende cowboys från filminspelningen följs upp med stuntmannens besök till byns fallfärdiga mausoleum. Här får vi se närbilder på barngravar och trasiga kistor. Det finns en vilja att visa på den vita mannens övertramp. Vilket förstärks av Kansas oförståelse för bybornas och kvinnornas strävan efter det den vita mannen har. Makt.
Liksom i traditionella västernfilmer undkommer inget våldet. Inte ens kvinnorna. Skillnaden här är bara att det rättfärdigas med konceptet att alla är någons hora. Och liksom stuntmannen fetischerar sin Peruanska flickvän blir han själv fetischerad som cowboy av en rik överklasshustru.
Det finns ett intressant utforskande i filmen av själva mediets varande samt Hollywoods roll i kulten kring densamme. Vissa grepp som att visa klassiska saker som sker under en filminspelning ger berättelsen exakt den metavinkling som den strävar efter. Soundtracket är också väl genomarbetat. Flera inslag är återkommande: ljudet av en skrikande bebis och ett religiöst mässande. Ljuden överlappar scenerna vilket skapar ett intrikat, repetitivt mönster. Tänk musiken i Pippi Långstrump med dess skeva toner som påminner om experimentell jazz.
”The Last Movie” för vagt tankarna till Alejandro Jodorowskys verk. Men där han bryter ny mark håller sig Dennis Hopper innanför mer gängse ramar. Jodorowsky lär också ha gjort narr av denna version som han ansett vara för konventionellt uppbyggd.
Det finns en sökande ton i filmen som jag uppskattar, även om den tekniskt och visuellt sett är långt ifrån ett mästerverk. Det märks att flera av Dennis Hoppers vänner främst deltog i filmen för att kunna smuggla med sig kokain hem från USA. Likväl ett spännande stycke filmhistoria för den som uppskattar ett genuint försök att utmana gränserna.
| 2 april 2020 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera The Last Movie
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu