En geishas memoarer 2005

"En geishas memoarer" inleds med att Chiyo som barn säljs till ett geishahus av sin fattiga fiskarfader. I tonåren får hon det nya, förbättrade namnet Sayori. Med namnet följer den tveksamma äran i att bli upplärd i geishornas konst att spela musik, dansa, vifta med solfjädrar, visa hud i smyg och sälja sin oskuld till högstbjudande.

Handen på hjärtat - "En geishas memoarer" är i mångt och mycket inte en dålig film. Jag vet att det finns många som är svaga för den här typen av filmer och jag tror att slutresultatet är som filmregissören Rob Marshall hade tänkt sig. I slående vackra miljöer springer folk runt och ser vemodiga ut, alla pratar med låg röst och allt de säger låter som visdomsord hämtade från lyckokakor. Men jag är skeptisk hela vägen genom filmen. Jag har inte läst boken och jag hoppas verkligen att boken är bättre. För den här filmen är som vatten, det har stått stilla så länge att det är rejält unket. Smärtsamma, finstämda stråkscener lämnar mig fullständigt oberörd. Den präktiga berättarrösten är mitt nya favorithatobjekt. Påkostat, tillrättalagt och ointressant.

Hela filmen igenom är alla otroligt kloka. Folk sa visst aldrig något oöverlagt eller tog till svordomar eller kraftuttryck under andra världskriget - istället hade de samma timing som ”Gilmore Girls”. Jag har fantastiskt svårt att engagera mig. För filmen är faktiskt inget annat än en asiatisk Barbara Cartland-roman om fattig flicka som möter rik man och får till det. Filmen slutar också innan sexet kommer in i bilden, som sagan ska. Visserligen får hon ingen ring på sitt finger, men ändå. Visst har könsroller förändrats sen dess och visst är jag onödigt irriterad. Men jag överväldigas gång på gång efter en längtan att sparka flickorna i häcken och få dem att göra nåt istället för att bara sitta där som passiva mähän.

Dessutom är filmen två och en halv timmelång. "King Kong", "Harry Potter och den flammande bägaren" och "Narnia" var samma längd. De kom med nöd och näppe undan. Men den här tar priset. Den vill nog hamna i samma genre med vackra, fantastiska, episka "Borta med vinden". Tyvärr har någon glömt att informera filmregissören och rolltillsättaren att skådespelarna och rollfigurerna då måste ha en personlighet. Inte för fem öre får man lära känna huvudpersonen Sayuri. Tror jag. Om det vi ser är hela hennes personlighet är det bara att beklaga. För hennes själ och karisma tycks rymmas i en tändsticksask utan att man plockar bort tändstickorna.

Sayuri springer runt i sin bubbla av kimonos, smink, saké och obesvarad kärlek medan andra världskriget kommer och går i en blinkning. "En geishas memoarer" är ungefär lika kul som att titta på en dekorativ tallrik som är uppsatt i köket. Om du gillar filmer som "Återstoden av dagen", "Howards End", "Shadowlands", "Pianot", "Höstlegender" och andra filmer av långdraget smäktande outtalad kärlek och dessutom är svag för asiatiska miljöer är det här filmen för dig. Bortse då omedelbart från allt ovanstående och gå och köp biljett.