En obekväm sanning 2006

I trailerna talas det om att detta är en av de mest skrämmande filmer som gjorts. Och det vete sjutton om det inte stämmer. De viktiga ämnen som Al Gore tar upp är både angelägna och oroväckande verkliga. Samtidigt är det visuellt inte mer än en filmad föreläsning med lite coola PowerPoint effekter.

Han presenterar sig genom uttalandet ”I used to be the next president of USA”, vilket naturligtvis är ironi på behaglig nivå. När han sedan går in för att prata och diskutera om global uppvärmning blir det tydligt att det inte är humor som är filmens centralpunkt. Istället bombarderas vi tittare med statistik och undersökningar som alla pekar på att vi själva håller på att förstöra vår planet. Argument på argument, fakta på fakta presenteras av en Al Gore som definitivt vet hur man ska disponera retoriska egenskaper.

Regissören Davis Guggenheim är egentligen mest där för att kolla ljuset, detta är Al Gores show från början till slut. När Guggenheim i någon enstaka paus försöker rikta perspektivet mot Gore som person blir det istället en av filmens svagheter. Visst hade USA blivit bättre med Gore, men att totalt trasha konkurrenter och samtidigt mörka egna misstag med Clinton drar ner trovärdigheten för resten av filmen. Och det är synd. För filmen har så många poänger och berör en verkligen på djupet att man helt kunde ha fokuserat på Gores föreläsning. När det nu istället blir lite sentimentalt och trist kring hans liv så blir det misstänkt likt en valkampanj.

Men som tur är för Gore så är hans material så pass starkt att sådana fadäser ändå undermineras. Detta är nämligen en sådan välskriven presentation att man faktiskt får en spark rakt i magen, vilket inte är ofta numer i filmens värld.

Hur fungerar summan som film då? Nja, ”En obekväm sanning” har skapat sig ett obekvämt läge eftersom den inte är helt konsekvent. Ok, visst är en 90 minuters filmad föreläsning att testa gränserna lite väl mycket, men samtidigt när det är så här bra så skulle man gått hela vägen ut. När man nu blandar in lite andra inslag tas fokus från det riktigt viktiga och det förstör tyvärr mer än man tror. Men ändå, se ”En obekväm sanning”. Det är trots allt en av de viktigaste filmerna som gjorts på länge.