En obekväm uppföljare 2017

2006 års ”En obekväm sanning” var något så annorlunda som en dokumentär om klimathotet i form av en Power Point-presentation som gav före detta vicepresidenten Al Gore en (välförtjänt må tilläggas) Oscar för jobbet. Nu elva år senare är han tillbaka för att fortsätta försöka övertala folket om det överliggande hotet mot miljön och visst känns det relevant, speciellt med tanke på nuvarande regerings ignorans.

2017 är Gore lite äldre, lite tröttare och kämpar med rejäla motgångar i form av (främst republikanska) politiker och deras följare som avfärdar och förlöjligar Gores strävan efter medvetenhet kring klimathotet. Men trots att mobbningen Gore utsatts för skulle få den hårdaste föreläsaren på fall så är han lika beslutsam och engagerad som förr med om möjligt ännu mer beundransvärd kämparglöd.

Uppföljaren går aningen mer utanför första filmens Power Point-format och följer Gore runtom i världen för att utforska olika hotade områden även om det även här finns en föreläsning som ramar in filmen. Man pendlar galant mellan föreläsning, dokumentära resebilder och animationer för att lätta på trycket med såväl all ytterst viktig forskardata samt i ärlighetens namn deprimerande information om vad som sker med planeten.

”En obekväm uppföljare” gjorde, tillsammans med allt hans hårda arbete självfallet, Gore till en slags klimatforskningen och miljökampens superhjälte. Något som uppföljaren dessvärre gärna vill poängtera flera gånger än en och inte heller särskilt subtilt. Fokuset skiftar ofta till Gores egen person och hans förflutna som vicepresident, något som förtar själva poängen med både filmen och det han försöker åstadkomma.

Här finns bland annat en lite oavsiktligt komisk och onödig sekvens där Gore - i sin polerade kostym och omgiven av sin stab - åker tunnelbana för att undvika trafikstoppningen hans bil hamnat i men också försöka bevisa att han är ”en man av folket”. Terrorattacken i Paris, som avbröt den pågående miljökonferensen Gore närvarade vid, får också underligt mycket speltid och kopplingarna till ämnet är minst sagt långsökta.

Problemet med filmen, och även Gore, är att det är väldigt amerikanskt på gränsen till patriotiskt. Som om man inte litade på publikens fokus så lägger man på skrattretande dramatisk Hollywood-musik vid tillfällen för att ge den en actionfilmskänsla. Stundtals känns det lite som en reklamfilm, vilket särskilt gäller den välmenande men irriterande epilogen.

Det är detaljer som tyvärr förtar budskapet emellanåt men lika ofta bränner det till. Som de riktiga, gripande arkivklippen från olika ställen i världen där klimatförändringarna både hotar, förstör och dödar liv i form allt från översvämningar till smältande asfalt. Det är en verklighetens skräckfilm om något. Och när Gore under sin föreläsning blir så förbannad i sin frustration över situationen att han tappar fattningen och ryter till.

Det är stunder som dem i kombination med filmens ädla budskap som ger filmen dess bultande hjärta, det är då man känner att det är här, nu och på riktigt. Stunderna är tillräckliga för att göra filmen sevärd även om det blir ojämnt mellan de mer tillgjorda inslagen. Sedan är frågan vem som är den tilltänkta målgruppen då det snarare känns som en utveckling mer än en fortsättning på ”En obekväm sanning”. Men det är en viktig och intressant film i vilket fall.